Fråga 2005/06:2022 av Annelie
Enochson (kd) till statsrådet Morgan Johansson (s)
Utredning om stulen ungdom
I
januari 2006 startades en förening under namnet Stulen barndom i Nässjö.
Föreningen har i dag över 600 medlemmar och består av personer som under sin
barndom varit omhändertagna av samhället och placerade på olika barnhem runt om
i vårt land, majoriteten av dem mellan 1950@1970. De som valt att engagera sig
i organisationen Stulen barndom kan alla vittna om hot, psykisk eller fysisk misshandel,
trakasserier eller andra övergrepp som de varit utsatta för under tiden på
barnhem eller i fosterfamiljer. I Västra Götaland finns ett antal aktiva
medlemmar som också bär på sår från sin traumatiska barndom de tillbringat på
olika barnhem eller hos fosterföräldrar som inte ville dem väl. De arbetar
aktivt på att lämna in en grupptalan.
I december 2005 visades
ett uppmärksammat inslag i Dokument inifrån om fosterbarnsövergrepp och hur
svårt många barnhemsbarn hade det mellan 1950@1970 runtom i Sverige. Efter
detta inslag och den uppmärksamhet som programmet förde med sig, aviserade
folkhälsoministern att han avsåg att tillsätta en utredning om dessa övergrepp.
Direktiven för denna utredning antogs i sommar och nu pågår arbetet med att
tillsätta en ensamutredare. Det är av största vikt att talespersoner från de
olika föreningarna som är drabbade kan arbeta i nära samarbete med
ensamutredaren. Det är också av största vikt att man i utredningen behandlar
frågan om kompensation för de förluster som de drabbade har haft, genom en
förstörd barndom. Att tillsätta en utredning för att de drabbade ska få ”prata
av sig” är väl i och för sig behjärtansvärt, men långt ifrån tillräckligt.
Vilka åtgärder avser
statsrådet att vidta så att utredningen om stulen barndom kommer att behandla
frågan om kompensation för de förluster som de drabbade har haft?