den 20 juni

Fråga 2005/06:1865 av Ulla Hoffmann (v) till utrikesminister Jan Eliasson (s)

Kvinnors rättigheter i Iran

Måndagen den 12 juni 2006 demonstrerade tiotusentals unga som gamla, främst kvinnor, i Teheran mot det islamiska väldet och krävde sina mänskliga rättigheter. Det råder i dag ingen tvekan om att mänskliga rättigheter i teoretiskt avseende även innefattar kvinnor. I praktiken är det emellertid inte alls på det viset någonstans i världen. Demonstrationen i Teheran hade anordnats för andra året i rad av kvinnoorganisationer. Man protesterade mot månggifte och när det gällde vårdnadsfrågor. Demonstrationen slogs ned av kvinnliga poliser och specialstyrkor. Minst 70 kvinnor blev arresterade och misshandlade. Det var inte första gången som kvinnor protesterade mot regimens könsapartheid. Kvinnorna var de första offren för den islamiska regimen och de har alltsedan dess maktövertagande fått föra en ojämn kamp mot kvinnoförtrycket. Sharialagarna har förvandlat kvinnorna till andra rangens människor, halvmänniskor utan rätt att bestämma över sitt eget liv. Lagarna har inskränkt såväl deras rörlighet som delaktighet i samhällslivet. Kvinnor betraktas i alla avseenden som slavar, vilka måste tjäna sin herre. Den obligatoriska slöjan blev symbolen för kvinnors totala underkastelse. Stening är svaret på kärlek utan Guds och prästerskapets samtycke. Men kvinnor i Iran har aldrig accepterat detta. Kampen mot regimens könsapartheid står hela tiden på dagordningen för kvinnorna i Iran. Kampen för mänskliga rättigheter i Iran i dag handlar i högsta grad om kvinnors rättigheter. Den handlar om det iranska samhällets mest förtryckta.

Jag vill fråga utrikesministern:

Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att stärka de iranska kvinnornas rätt att kämpa för sina mänskliga rättigheter?