den 12 maj

Fråga 2005/06:1606 av Sören Wibe (s) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky (s)

Den regionala snedfördelningen i universitetsstyrelser och forskningsstiftelser

Det är i dag allmänt accepterat att man bör eftersträva en jämn könsfördelning i samhället. Det borde vara lika självklart att också sträva efter en rimlig regional fördelning i olika sammanhang. Jag har gått igenom vad man kan kalla ”Forsknings-Sveriges” regionala fördelning (år 2004). Huvudresultatet är att en förkrossande överrepresentation av personer som utses bor i eller i närheten av Stockholm. En jämförelse mellan Norrland (med ca 1,5 miljoner invånare) och Stockholm (1,8 miljoner) är belysande. Då det gällde ordförande i högskolestyrelser kom 22 från Stockholm. Två (2!) kom från Norrland. Då det gällde ledamöter kom 111 från Stockholm och 28 från Norrland. Förhållandena vad avser olika forskningsråd var likartade. Regeringen utsåg sju personer från Stockholm till ordförande i något råd, noll (0) från Norrland. Samtidigt utsåg regeringen 33 ledamöter i råden (eller forskningsstiftelserna) med hemvist i huvudstaden; endast 3 kom från Norrland.

Nu är det självklart naturligt med en viss överrepresentation för huvudstaden med tanke på den vetenskapliga och administrativa kompetens som där finns. Men fördelningen är alltför skev. Det kan till exempel inte vara rimligt att utse 33 råds- eller stiftelseledamöter från Stockholm och bara 3 från Norrland. Detta kan rimligen inte återspegla den kompetensfördelning som finns i landet.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet vilka åtgärder han ämnar vidta för att åstadkomma en bättre regional fördelning av de av regeringen utsedda ledamöterna i högskolornas styrelser och i forskningsråd och forskningsstiftelser.