den 24 mars

Fråga 2005/06:1290 av Birgitta Ohlsson (fp) till vice stats- och utrikesminister Bosse Ringholm (s)

Svenskt erkännande av Västsahara

Västsahara, Afrikas sista koloni och världens största, har länge varit ett offer för storpolitikens maktspel. Tortyr, napalmbomber och hungersnöd har varit vardag för saharierna i decennier, trots att FN redan på 1970-talet fastslog deras rätt till självständighet. Sedan 1975 är Västsahara, den före detta spanska kolonin på gränsen till Europa, ockuperat av Marocko, trots att västsaharierna har rätt till självständighet enligt den internationella folkrätten. Folkomröstningen för ett självständigt Västsahara som skulle ha hållits redan 1992 har ännu inte ägt rum. Kofi Annan, vars ambition vid sitt tillträde som FN:s generalsekreterare var att lösa denna konflikt jämte Östtimor, måste nu leva upp till bevis. I juli 2002 lyckades FN:s säkerhetsråd stoppa ett förslag från Storbritannien, Frankrike och USA som innebar att FN:s fredsplan med en folkomröstning skulle ersättas av minimal självständighet inom Marockos gränser. Detta ursprungligen marockanska förslag var synonymt med totalintegration med Marocko och rimmade illa med både folkrätt och internationell lag. FN:s fredsförhandlingar kollapsade 2003, då Marocko vägrade genomföra säkerhetsrådets enhälligt framlagda plan för en folkomröstning om självständighet. För närvarande finns ingen aktiv fredsplan, men Polisario upprätthåller likväl den vapenvila som ingicks 1991 i hopp om återupptagna förhandlingar. Marocko är dessutom på grund av ockupationen av Västsahara det enda afrikanska land som inte är medlem i Afrikanska unionen. Över 80 stater har redan erkänt Västsahara, nu senast Sydafrika, och alltfler nationer väljer att uppgradera sina förbindelser genom öppnandet av ambassader och statsbesök.

Avser statsrådet att verka för en förändring av svensk utrikespolitik och erkännande av Västsahara som en självständig fri nation?