den 8 november

Interpellation 2005/06:96 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Barbro Holmberg (s)

De politiska flyktingarnas rättigheter

En iransk journalist avslöjar via en svensk närradiostation ett mord begånget i ett iranskt fängelse. Trots den stora internationella uppmärksamhet fallet väcker får journalisten veta att Migrationsverket inte beviljar honom asyl som politisk flykting.

Fallet är långt ifrån unikt. Andra iranska intellektuella som öppet agerar mot terrorregimen från Teheran befinner sig i en liknande situation. Irans nye president talar öppet om sin vilja att helt utplåna staten Israel. Detta är det tydligaste beviset på ett allt hårdare klimat inom detta land. Hur kan det komma sig då att Migrationsverket inte tar hänsyn till den uppenbara försämringen av det politiska läget i Iran? Hur kan verkets funktionärer rutinmässigt vägra bevilja asyl till människor som klart riskerar grymma förföljelser i hemlandet?

En journalist från en före detta sovjetisk republik som i dag upplever allt strängare terror väntar sedan många månader på något svar från samma verk. Han skulle i morgon kunna börja arbeta för en internationell redaktion i ett av EU:s länder där man söker arbetskraft med hans kompetens. Men han kan inte lämna Sverige innan Migrationsverkets svar kommer. Dessutom saknar han resedokument eftersom det tillfälliga pass med vilket han kom in i landet redan har förlorat sin giltighet. Varför håller Migrationsverket denna person fången i ovisshet och passivitet när han på några timmar kan lämna landet för att på nytt starta ett aktivt yrkesliv?

Det finns antagligen andra liknande berättelser att lyfta fram när det gäller hanteringen av asylfrågor hos nuvarande ansvariga myndigheter. Men avsikten med denna interpellation är inte att diskutera enskilda fall utan att ta upp en viktig princip om asylpolitiken. Enligt alla internationella och nationella juridiska bestämmelser ska asyl i första hand beviljas folk som på grund av sitt agerande hotas av allvarliga repressalier i länder där terror råder. När man i dag diskuterar dessa fall med representanter från Migrationsverket får man veta att man nuförtiden prioriterar sjuka barn, misshandlade kvinnor, offer för trafficking och förföljda homosexuella. Jag tänker inte förringa betydelsen av alla här uppräknade motiv för humanitär asyl men vill enbart påminna statsrådet om att asylrätten först och främst skapades för att ge skydd till politiskt aktiva människor som hade gjort och gör motstånd mot terrorn. Och just i våra dagar när en stor förändring äger rum inom våra migrationsinstanser borde det ligga i de ansvarigas intresse att på alla sätt korta ned köerna av väntande asylsökande. Människor som klart bevisar sin politiska aktivitet och som kommer från länder med hårda repressiva regimer borde få sina ansökningar behandlade under mycket korta tider, vilket skulle förenkla arbetet för myndigheterna och underlätta rättssäkra behandlingar också av andra fall av asylsökande.

Med bakgrund av det här relaterade vill jag fråga statsrådet:

Avser statsrådet att agera för att återupprätta asylrättens principer när det gäller tydliga fall av motstånd mot terrorregimer?

Kommer statsrådet att verka för att departementet via regleringsbrev och förordningar bryter den destruktiva tröghet som i dag drabbar politiska motståndsmänniskor från terrorländer när de tvingas tillbringa långa perioder i passiv väntan i Sverige?