den 3
november
Interpellation 2005/06:90 av Marie Wahlgren (fp) till utbildnings- och
kulturminister Leif Pagrotsky (s)
Situationen för svensk forskning
Det finns många oroande tecken när det gäller de
svenska universiteten och den svenska forskningen. Visst står sig Sverige i
nuläget väl inom flera forskningsområden men det finns orostecken. Följande tre
områden skulle jag vilja ta upp i denna interpellation: citeringen av svenska
forskares arbete, utvecklingen när det gäller doktorander och neddragningen av
personal på högskolorna.
Svenska
forskare har länge legat högt när det gäller internationella citeringar. Nu kan
vi emellertid se att Sverige ligger stilla eller minskar något i citeringsindex
medan våra nordiska grannländer ökar. Detta är en oroande utveckling som visar
att svensk forskning tappar mark. Vi lyckas inte förbättra oss i den takt som
omvärlden kräver. Att bara hålla ställningarna är inte bra nog i en
globaliserad värld.
Sverige
har blivit alltmer beroende av sina doktorander för sitt forskningsarbete.
Regeringen har haft starkt fokus på en utbyggd doktorandutbildning. Detta har
lett till att antalet doktorander har ökat kraftigt. Utbyggnaden har skett på
bekostnad av andra delar av verksamheten, till exempel postdoktorer och
forskarassistenter, men också en neddragning av teknisk personal i de
experimentella ämnena.
En
ökad belastning genom arbete med undervisning, forskningsfinansiering och administration
gör också att alltfler seniora forskare endast bedriver forskning via sina
doktorander. I år minskar för första gången på länge antalet antagna
doktorander. Minskningen är över 20 %. Detta skulle inte vara ett stort
problem om skälet var att resurser flyttas från doktorandutbildning till annan
forskning men detta är troligen inte grundskälet. Minskningen är i stället en
effekt av den ekonomiska situationen för våra högskolor och universitet.
Minskningen
är inte något stort problem ur utbildningsperspektiv eftersom vi i dag i
alltför stor utsträckning utbildar doktorander till arbetslöshet.
Arbetslösheten för unga disputerade låg i somras strax under 9 %. För
vissa grupper var arbetslösheten uppåt 17 %. Det är uppenbart att den
satsning som regeringen gjort på forskarutbildningen inte motsvaras av ett
arbetsmarknadsbehov.
Det
var inte bara antalet nyrekryterade doktorander som minskade förra året. Även
antalet anställda vid universitet och högskolor minskade. Det blir allt
vanligare att läsa om regelrätta uppsägningar från våra universitet och
högskolor. Vid resursbrist är det vanliga att det är de med tidsbegränsad
anställning som får sluta genom att deras förordnande inte förlängs. Att nu
även tillsvidareanställd personal sägs upp är ett tecken på att högskolans
ekonomi är i stark obalans.
Jag
vill ställa följande frågor till ministern:
Vad
avser ministern att göra för att säkra att svensk forskning också
fortsättningsvis kommer att finnas i den högsta internationella eliten?
Avser
ministern att ändra regeringens mål för antal forskarstuderande?
Vad
avser ministern att göra för att minska arbetslösheten bland forskarutbildade?
Vad
avser ministern att göra för att de neddragningar som genomförts vid
universitet och högskolor inte ska skada Sverige som forskningsnation?