den 2
november
Interpellation 2005/06:89 av Carl B Hamilton (fp) till finansminister
Pär Nuder (s)
Riksbankens inflationsmål som
överordnat mål för stabiliseringspolitiken
”Full sysselsättning är socialdemokratins allt
överskuggande mål” beslutade den socialdemokratiska partikongressen den 31
oktober 2005. Denna text, som den står, innebär onekligen att inflationsmålet
kan ”överskuggas” och komma att nedprioriteras i förhållande till ett mål om
”full sysselsättning”.
Det
är sålunda en akut och viktig fråga som kräver ett klarläggande av vad det
nuvarande regeringspartiets kongressbeslut innebär för regeringens agerande och
fortsatta syn på inflationsmålet.
I
senaste finansplanen skriver regeringen: ”Riksdagen har lagt fast att den
övergripande uppgiften för penningpolitiken är prisstabilitet. @ @ @
Regeringen stödjer penningpolitikens inriktning och står bakom
inflationsmålet”, det vill säga det inflationsmål som Riksbanken definierat. (Stödpartiet
Vänsterpartiet vill sedan tidigare överge inflationsmålet, som bekant.)
Det
är uppenbart att de som på kongressen tog del av regeringspartiets beslut
tolkar det som en uppmaning till förändring från dagens position. Hade det
varit enbart en bekräftelse av status quo hade det knappast föranlett
ändring i förslaget till riktlinjer. ”Pär Nuder verkade besvärad av kongressens
beslut och gav motsägelsefulla svar på dess innebörd.” (Dagens Industri den 1
november). ”Kongressen beslöt igår också på nytt prioritera målet full
sysselsättning över inflationsmålet.” (Dagens Nyheter den 1 november).
Finansministern beskrev sysselsättningsmålet som en marin skvader: ” … en
styråra. Det är ett ankare.” (Aftonbladet den 1 november). Kan man som ansvarig
skeppare inte skilja på ankare och styråra, utan ser dessa två som samma sak, kommer
skutan att gå i kvav. Möjligen var det den insikten som Nuder på ett
freudianskt sätt gav uttryck för.
”Menar
partiledningen (som också sitter i regeringen) allvar krävs att inte bara
inflationsbekämpningen får styra den ekonomiska politiken. @ @ @ Det
innebär att riksbankens tuffa inflationsmål kanske måste kompletteras med ett
sysselsättningsmål.” (Aftonbladets ledare den 1 november).
Frågor:
Är
det statsrådets position att han alltjämt och i varje del, utan någon
inskränkning eller förändring, står för finansplanens (prop. 2005/06:1) text om
att regeringen ”står bakom inflationsmålet” såsom det har definierats av
Riksbanken?
Avser
statsrådet att ta initiativ till någon förändring av det av riksdagen angivna
målet för Riksbanken, det vill säga ”prisstabilitet”?
Ska statsrådet i sin politik fortsättningsvis ha som styråra
att det finns en motsättning mellan målet ”full sysselsättning” och målet om
”prisstabilitet”?