den 2 november

Interpellation 2005/06:89 av Carl B Hamilton (fp) till finansminister Pär Nuder (s)

Riksbankens inflationsmål som överordnat mål för stabiliseringspolitiken

”Full sysselsättning är socialdemokratins allt överskuggande mål” beslutade den socialdemokratiska partikongressen den 31 oktober 2005. Denna text, som den står, innebär onekligen att inflationsmålet kan ”överskuggas” och komma att nedprioriteras i förhållande till ett mål om ”full sysselsättning”.

Det är sålunda en akut och viktig fråga som kräver ett klarläggande av vad det nuvarande regeringspartiets kongressbeslut innebär för regeringens agerande och fortsatta syn på inflationsmålet.

I senaste finansplanen skriver regeringen: ”Riksdagen har lagt fast att den övergripande uppgiften för penningpolitiken är prisstabilitet. @ @ @ Regeringen stödjer penningpolitikens inriktning och står bakom inflationsmålet”, det vill säga det inflationsmål som Riksbanken definierat. (Stödpartiet Vänsterpartiet vill sedan tidigare överge inflationsmålet, som bekant.)

Det är uppenbart att de som på kongressen tog del av regeringspartiets beslut tolkar det som en uppmaning till förändring från dagens position. Hade det varit enbart en bekräftelse av status quo hade det knappast föranlett ändring i förslaget till riktlinjer. ”Pär Nuder verkade besvärad av kongressens beslut och gav motsägelsefulla svar på dess innebörd.” (Dagens Industri den 1 november). ”Kongressen beslöt igår också på nytt prioritera målet full sysselsättning över inflationsmålet.” (Dagens Nyheter den 1 november). Finansministern beskrev sysselsättningsmålet som en marin skvader: ” … en styråra. Det är ett ankare.” (Aftonbladet den 1 november). Kan man som ansvarig skeppare inte skilja på ankare och styråra, utan ser dessa två som samma sak, kommer skutan att gå i kvav. Möjligen var det den insikten som Nuder på ett freudianskt sätt gav uttryck för.

”Menar partiledningen (som också sitter i regeringen) allvar krävs att inte bara inflationsbekämpningen får styra den ekonomiska politiken. @ @ @ Det innebär att riksbankens tuffa inflationsmål kanske måste kompletteras med ett sysselsättningsmål.” (Aftonbladets ledare den 1 november).

Frågor:

Är det statsrådets position att han alltjämt och i varje del, utan någon inskränkning eller förändring, står för finansplanens (prop. 2005/06:1) text om att regeringen ”står bakom inflationsmålet” såsom det har definierats av Riksbanken?

Avser statsrådet att ta initiativ till någon förändring av det av riksdagen angivna målet för Riksbanken, det vill säga ”prisstabilitet”?

Ska statsrådet i sin politik fortsättningsvis ha som styråra att det finns en motsättning mellan målet ”full sysselsättning” och målet om ”prisstabilitet”?