den 1 november

Interpellation 2005/06:83 av Staffan Danielsson (c) till statsrådet Lena Sommestad (s)

Prestige och allvarliga oklarheter bland forskare och myndigheter vad gäller Östersjöns algblomningar

Regeringens Miljövårdsberedning skrev den 21 februari i år en anmärkningsvärd artikel i Göteborgs-Posten, undertecknad av bland annat de två ledande Stockholmsforskarna på området samt av Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens generaldirektörer. En stark markering från det ledande etablissemanget vad gäller växtnäringsläckaget och dess effekter på Östersjön. Artikeln baserade sig på beredningens rapport Strategi för hav och kust utan övergödning.

I artikeln förundras undertecknarna över att ”decennier av politiska initiativ och miljoninvesteringar i reningsverk inte har minskat den svåra övergödningen av Östersjön”. (Ordet ”miljoninvesteringar” är ett understatement av guds nåde eftersom det lär handla om 10 000 miljoner kronor @ 10 miljarder kronor @ som har investerats för att minska kväveutsläppen till Östersjön. Och den resultatlösa strategi som Sverige har arbetat efter i decennier för att åstadkomma resultat bygger på just dessa experters och myndigheters forskningsresultat och bedömningar.)

Regeringens Miljövårdsberedning visar i artikeln ingen självrannsakan över att analys och åtgärdsinsatser kan ha brustit i några avseenden, i stället lanserar man en ny hypotes om varför de massiva åtgärdsinsatserna inte minskar övergödningen, nämligen att ”Östersjön har flippat”. Den ”nya möjliga förklaringen” är att ”tillförseln av gödningsämnen har tippat över Östersjöns ekosystem som sannolikt redan har havererat och gått i baklås”.

Redan vid andra världskriget hade tillförseln av gödningsämnen nått en kritisk nivå, skriver man, och anger att utsläppen av kväve och fosfor nog måste ned till betydligt lägre nivåer än ”de som gällde när problemen började uppstå”.

Detta innebär, förtydligar beredningen, att mycket kraftfulla åtgärder måste vidtas, och exemplifierar med minskade djurbesättningar, mer vegetarisk kost och ett politiskt genombrott på högsta nivå för att få med andra länder runt Östersjön på dessa åtgärder.

Miljövårdsberedningen kan ha rätt, och då erfordras sannolikt drastiska åtgärder i Sverige och framför allt i länderna på andra sidan Östersjön där utsläppen är störst. Det är ett enormt åtagande att vrida utsläppsklockan tillbaka 75@100 år, och frågan är om det är möjligt, i varje fall på kortare decenniesikt.

Även miljöministern anser i ett frågesvar den 15 augusti i år att ”mer måste göras för att minska bidragen till övergödningen från enskilda avlopp, reningsverk, jordbruk och trafik”. Ministern hänvisar också till den rapport från fem mycket framstående internationella havsforskare som då skulle komma, och som nu har kommit.

Naturvårdsverket förtjänar beröm för att rapporten beställdes, mot bakgrund av den långvariga forskarstriden mellan forskaretablissemanget i främst Stockholm och en kritisk minoritet i främst Göteborg.

Det finns nämligen en annan känd teori än Miljövårdsberedningens till varför Östersjön inte svarar positivt på de väldiga insatserna för att minska framför allt kväveutsläppen, nämligen att just de insatserna paradoxalt nog kan bidra till att de blågrönaalgerna @ cyanobakterierna @ bildar sådana jättemattor av stinkande sörja i Östersjön. Samtidigt som Sverige vidtar sådana kraftfulla åtgärder för att minska kväveutsläppen är dessa algers förmåga att själva fixera kväve från luften av kanske samma storleksordning som utsläppen. De alger som lever på kväveutsläppen minskar med ökande rening och i stället tillväxer de kvävefixerande algerna än mer när konkurrensen minskar och fosfortillgången är hög. Några av de forskare från bland annat Göteborg och Uppsala som hävdar denna hypotes har därför till och med föreslagit att Östersjön borde kvävegödslas för att hejda de kvävefixerande algernas dominans och därigenom minska algblomningarna. Även om detta inte genomförs innebär självfallet analysen att de stora insatserna för kväverening, som dominerat forskning och åtgärder det senaste decenniet, kan ha varit närmast bortkastade. Enighet råder däremot om vikten av att minska fosforutsläppen, vilket Göteborgsskolan vill kraftsamla kring, i Sverige men än mer i våra östra grannländer där fosforläckagen är stora och åtgärderna hittills begränsade.

Miljövårdsberedningen väljer att inte ens nämna denna hypotes när man väljer att lansera ”flippteorin”, det vill säga man har gjort allt rätt hittills men inget fungerar, alltså måste situationen vara långt värre än man insett. Att den konkurrerande hypotesen skulle kunna ha relevans anser Miljövårdsberedningen uppenbarligen vara fullständigt omöjligt. Medieinläggen dryper av ofruktbar prestige, vilket är anmärkningsvärt från en regeringens expertgrupp.

Låsningarna mellan de två forskarskolorna förefaller närmast total, vilket inte gör besluten lätta för myndigheter och regering. Det anmärkningsvärda är möjligen att den ena hypotesen tillåtits dominera samhällets handlande så starkt som den hitintills har gjort. Forskningen om åtgärder mot växtnäringsläckage har länge varit fokuserad kring främst kväve, och bristen på kunskap om hur fosfor förloras från till exempel åkermark @ och om effektiva motåtgärder @ är tyvärr betydande. Ansvaret för detta åvilar i hög grad de som så kategoriskt följt sina egna råd och sågat andras analyser.

Även i medierna har minoriteten haft svårt att få genomslag för sina analyser och förslag. Radions Naturbruk och tidskriften Lantbrukets affärer har varit några röster som speglat konflikten, och senaste halvåret har även Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter givit utrymme för debatt. Regeringens Miljövårdsberedning har starkt tillbakavisat kritiken och vidhållit sin analys att Östersjön i stället har ”flippat”.

Mot denna bakgrund är det närmast en sensation att rapporten från fem av världens främsta internationella havsmiljöforskare gör samma analys som de svenska forskare som länge kritiserat Sveriges och regeringens insatser på området. En artikel i Dagens Nyheter den 29 oktober redovisas detta på ett belysande sätt. Den oberoende forskargruppen föreslår att insatserna koncentreras till att minska fosforutsläppen till Östersjön, främst i Polen och Baltikum där de stora punktutsläppen sker. Kvävereduktion kan i vissa fall ge positiva effekter under förutsättning att fosfortillförseln samtidigt minskas, annars kan tillväxten av de kvävefixerande blågröna algerna i stället öka.

Efter den internationella forskargruppens rapport har en av Miljövårdsberedningens forskare starkt kritiserat den för feltolkning av ett diagram i en rapport som han själv har gjort om miljösituationen i en av Östersjöns fjärdar. Han anser experternas tolkning av just detta diagram ”katastrofalt felaktig” enligt DN-artikeln, samtidigt som en av de fem internationella experterna medger en misstolkning men säger att det saknar betydelse för deras slutsatser.

Östersjön befinner sig uppenbarligen i ett allvarligt miljötillstånd, med höga fosforhalter, syrebrist och växande algblomningar. Enighet råder om att i Sverige och runt Östersjön tillgripa kraftfulla åtgärder för att hejda försämringen och få till stånd en förbättring. Självfallet är det då oerhört viktigt att man gör rätt analys av orsakssambanden och därmed kan göra rätt prioriteringar av åtgärder. Framför allt vore det ju katastrofalt om insatta åtgärder skulle förvärra i stället för att förbättra situationen.

Mot denna verklighetsbakgrund ställer jag följande frågor till statsrådet Lena Sommestad:

Är statsrådet förtroende för regeringens Miljövårdsberedning ograverat, eller avser statsrådet att vidta åtgärder så att beredningens sammansättning bättre speglar de olika forskaruppfattningarna i havsmiljöfrågor?

Avser statsrådet att vidta åtgärder mot bakgrund av Miljövårdsberedningens uppfattning att grundorsaken till att Östersjöns miljötillstånd försämras är att vårt innanhav sannolikt har ”flippat”?

Avser statsrådet att skyndsamt låta utreda hur insatserna för att förbättra Östersjöns miljötillstånd bör genomföras genom en oberoende utredning som inte fastnar i forskarprestige och låsta ståndpunkter?

Avser statsrådet att redan med dagens kunskapsnivå föreslå ökad forskning och ökade åtgärder mot fosforläckage?