den 1
november
Interpellation 2005/06:83 av Staffan Danielsson (c) till statsrådet
Lena Sommestad (s)
Prestige och allvarliga oklarheter
bland forskare och myndigheter vad gäller Östersjöns algblomningar
Regeringens Miljövårdsberedning skrev den 21
februari i år en anmärkningsvärd artikel i Göteborgs-Posten, undertecknad av
bland annat de två ledande Stockholmsforskarna på området samt av Naturvårdsverkets
och Skogsstyrelsens generaldirektörer. En stark markering från det ledande
etablissemanget vad gäller växtnäringsläckaget och dess effekter på Östersjön.
Artikeln baserade sig på beredningens rapport Strategi för hav och kust utan
övergödning.
I
artikeln förundras undertecknarna över att ”decennier av politiska initiativ
och miljoninvesteringar i reningsverk inte har minskat den svåra övergödningen
av Östersjön”. (Ordet ”miljoninvesteringar” är ett understatement av guds nåde
eftersom det lär handla om 10 000 miljoner kronor @ 10 miljarder kronor @
som har investerats för att minska kväveutsläppen till Östersjön. Och den
resultatlösa strategi som Sverige har arbetat efter i decennier för att
åstadkomma resultat bygger på just dessa experters och myndigheters
forskningsresultat och bedömningar.)
Regeringens
Miljövårdsberedning visar i artikeln ingen självrannsakan över att analys och
åtgärdsinsatser kan ha brustit i några avseenden, i stället lanserar man en ny
hypotes om varför de massiva åtgärdsinsatserna inte minskar övergödningen,
nämligen att ”Östersjön har flippat”. Den ”nya möjliga förklaringen” är att ”tillförseln
av gödningsämnen har tippat över Östersjöns ekosystem som sannolikt redan har
havererat och gått i baklås”.
Redan
vid andra världskriget hade tillförseln av gödningsämnen nått en kritisk nivå,
skriver man, och anger att utsläppen av kväve och fosfor nog måste ned till
betydligt lägre nivåer än ”de som gällde när problemen började uppstå”.
Detta
innebär, förtydligar beredningen, att mycket kraftfulla åtgärder måste vidtas,
och exemplifierar med minskade djurbesättningar, mer vegetarisk kost och ett
politiskt genombrott på högsta nivå för att få med andra länder runt Östersjön
på dessa åtgärder.
Miljövårdsberedningen
kan ha rätt, och då erfordras sannolikt drastiska åtgärder i Sverige och
framför allt i länderna på andra sidan Östersjön där utsläppen är störst. Det
är ett enormt åtagande att vrida utsläppsklockan tillbaka 75@100 år, och frågan
är om det är möjligt, i varje fall på kortare decenniesikt.
Även
miljöministern anser i ett frågesvar den 15 augusti i år att ”mer måste göras
för att minska bidragen till övergödningen från enskilda avlopp, reningsverk,
jordbruk och trafik”. Ministern hänvisar också till den rapport från fem mycket
framstående internationella havsforskare som då skulle komma, och som nu har
kommit.
Naturvårdsverket
förtjänar beröm för att rapporten beställdes, mot bakgrund av den långvariga
forskarstriden mellan forskaretablissemanget i främst Stockholm och en kritisk
minoritet i främst Göteborg.
Det
finns nämligen en annan känd teori än Miljövårdsberedningens till varför Östersjön
inte svarar positivt på de väldiga insatserna för att minska framför allt
kväveutsläppen, nämligen att just de insatserna paradoxalt nog kan bidra till
att de blågrönaalgerna @ cyanobakterierna @ bildar sådana jättemattor av
stinkande sörja i Östersjön. Samtidigt som Sverige vidtar sådana kraftfulla
åtgärder för att minska kväveutsläppen är dessa algers förmåga att själva
fixera kväve från luften av kanske samma storleksordning som utsläppen. De
alger som lever på kväveutsläppen minskar med ökande rening och i stället
tillväxer de kvävefixerande algerna än mer när konkurrensen minskar och
fosfortillgången är hög. Några av de forskare från bland annat Göteborg och
Uppsala som hävdar denna hypotes har därför till och med föreslagit att
Östersjön borde kvävegödslas för att hejda de kvävefixerande algernas dominans
och därigenom minska algblomningarna. Även om detta inte genomförs innebär
självfallet analysen att de stora insatserna för kväverening, som dominerat
forskning och åtgärder det senaste decenniet, kan ha varit närmast bortkastade.
Enighet råder däremot om vikten av att minska fosforutsläppen, vilket
Göteborgsskolan vill kraftsamla kring, i Sverige men än mer i våra östra
grannländer där fosforläckagen är stora och åtgärderna hittills begränsade.
Miljövårdsberedningen
väljer att inte ens nämna denna hypotes när man väljer att lansera
”flippteorin”, det vill säga man har gjort allt rätt hittills men inget
fungerar, alltså måste situationen vara långt värre än man insett. Att den
konkurrerande hypotesen skulle kunna ha relevans anser Miljövårdsberedningen
uppenbarligen vara fullständigt omöjligt. Medieinläggen dryper av ofruktbar
prestige, vilket är anmärkningsvärt från en regeringens expertgrupp.
Låsningarna
mellan de två forskarskolorna förefaller närmast total, vilket inte gör
besluten lätta för myndigheter och regering. Det anmärkningsvärda är möjligen
att den ena hypotesen tillåtits dominera samhällets handlande så starkt som den
hitintills har gjort. Forskningen om åtgärder mot växtnäringsläckage har länge
varit fokuserad kring främst kväve, och bristen på kunskap om hur fosfor
förloras från till exempel åkermark @ och om effektiva motåtgärder @ är tyvärr
betydande. Ansvaret för detta åvilar i hög grad de som så kategoriskt följt
sina egna råd och sågat andras analyser.
Även
i medierna har minoriteten haft svårt att få genomslag för sina analyser och
förslag. Radions Naturbruk och tidskriften Lantbrukets affärer har varit några
röster som speglat konflikten, och senaste halvåret har även Göteborgs-Posten
och Dagens Nyheter givit utrymme för debatt. Regeringens Miljövårdsberedning
har starkt tillbakavisat kritiken och vidhållit sin analys att Östersjön i stället
har ”flippat”.
Mot
denna bakgrund är det närmast en sensation att rapporten från fem av världens
främsta internationella havsmiljöforskare gör samma analys som de svenska
forskare som länge kritiserat Sveriges och regeringens insatser på området. En
artikel i Dagens Nyheter den 29 oktober redovisas detta på ett belysande sätt.
Den oberoende forskargruppen föreslår att insatserna koncentreras till att
minska fosforutsläppen till Östersjön, främst i Polen och Baltikum där de stora
punktutsläppen sker. Kvävereduktion kan i vissa fall ge positiva effekter under
förutsättning att fosfortillförseln samtidigt minskas, annars kan tillväxten av
de kvävefixerande blågröna algerna i stället öka.
Efter
den internationella forskargruppens rapport har en av Miljövårdsberedningens
forskare starkt kritiserat den för feltolkning av ett diagram i en rapport som
han själv har gjort om miljösituationen i en av Östersjöns fjärdar. Han anser
experternas tolkning av just detta diagram ”katastrofalt felaktig” enligt DN-artikeln,
samtidigt som en av de fem internationella experterna medger en misstolkning
men säger att det saknar betydelse för deras slutsatser.
Östersjön
befinner sig uppenbarligen i ett allvarligt miljötillstånd, med höga
fosforhalter, syrebrist och växande algblomningar. Enighet råder om att i
Sverige och runt Östersjön tillgripa kraftfulla åtgärder för att hejda
försämringen och få till stånd en förbättring. Självfallet är det då oerhört
viktigt att man gör rätt analys av orsakssambanden och därmed kan göra rätt
prioriteringar av åtgärder. Framför allt vore det ju katastrofalt om insatta
åtgärder skulle förvärra i stället för att förbättra situationen.
Mot
denna verklighetsbakgrund ställer jag följande frågor till statsrådet Lena
Sommestad:
Är
statsrådet förtroende för regeringens Miljövårdsberedning ograverat, eller
avser statsrådet att vidta åtgärder så att beredningens sammansättning bättre
speglar de olika forskaruppfattningarna i havsmiljöfrågor?
Avser
statsrådet att vidta åtgärder mot bakgrund av Miljövårdsberedningens
uppfattning att grundorsaken till att Östersjöns miljötillstånd försämras är
att vårt innanhav sannolikt har ”flippat”?
Avser
statsrådet att skyndsamt låta utreda hur insatserna för att förbättra
Östersjöns miljötillstånd bör genomföras genom en oberoende utredning som inte
fastnar i forskarprestige och låsta ståndpunkter?
Avser
statsrådet att redan med dagens kunskapsnivå föreslå ökad forskning och ökade
åtgärder mot fosforläckage?