den 1 november

Interpellation 2005/06:79 av Ana Maria Narti (fp) till socialminister Berit Andnor (s)

Effektiv medicinsk rehabilitering

Under de senaste åren har allt färre behandlingar avsedda att rehabilitera långvarigt sjuka patienter blivit köpta av försäkringskassorna. Samtidigt har flera landsting omorganiserat sin verksamhet och på grund av detta också försenat och försämrat arbetet med medicinsk rehabilitering. Dessa försämringar har blivit föremål för hårt kritik från bland annat Riksrevisionen, men ingen förbättring har kommit till stånd. Det händer allt oftare att patienter i stort behov av rehabilitering "faller mellan stolarna": ingen rehabilitering finansieras av försäkringskassorna, patienterna får inte heller sjukpenning eftersom de betraktas stå till arbetsmarknadens förfogande medan arbetsförmedlingen anser att de är för sjuka för att arbeta och inte godkänner ersättning från a-kassan. Det händer också allt oftare att patienter med långa sjukskrivningstider hänvisas till de låga sjuk- och aktivitetsersättningar @ förtidspensioner @ trots att de vill arbeta och trots läkarnas rekommendationer och remisser till rehabilitering.

Dessa förhållanden är mer än upprörande. Landets ekonomi urholkas på grund av sjukskrivningar, så kallade sjuk- och aktivitetsersättningar och sjukpensioneringar, men rehabilitering förekommer alltmer sällan.

En av Riksrevisionens granskningar om Försäkringskassans köp av rehabiliteringstjänster @ en granskning som kom ut i september 2004 @ pekade på uppenbara orsaker till eviga förseningar och långa väntetider för patienter i behov av rehabilitering. En hel rad av svårigheter och hinder växer ur en otydlig gammal lagstiftning och ur brist på nya och klara regler och riktlinjer. Ett avgörande stoppmoment i sammanhanget är att finna i dimmiga bestämmelser angående arbetsgivarnas kostnadsansvar. Ett annat sådant moment har att göra med de alltfler basundersökningar och detaljerade bedömningar som försäkringskassorna köper. Det ser ut som om många kassor försöker kompensera egna svårigheter @ framför allt personalbristen @ genom att beställa basutredningar som egentligen bör genomföras av kassorna.

Den nyaste av Riksrevisionens granskningar visar att försäkringskassorna inte följer de riktlinjer som riksdag och regering har fastställt. I stället för att skapa strategier för återgång till ett aktivt arbetsliv föser de flesta kassorna patienterna in i sjuk- och aktivitetsersättningar, alltså pensionerar dem.

Vissa patienter drabbas hårdare än alla andra. Det gäller människor som inte kan hänvisa till någon arbetsgivare ansvarig för rehabiliteringen: studenter, redan förtidspensionerade personer, mottagare av socialbidrag. Kan ett demokratiskt samhälle acceptera att vissa människor betraktas som rättslösa i vårdfrågor bara därför att de saknar arbete när de blir offer för en svår sjukdom? På försäkringskassorna brukar man till och med använda sig av ett särskilt diskvalificerande uttryck när man benämner dessa personer: de som saknar all inkomst och alltså också sjukpenning kallas för "nollade" och får inte finansiering av sin rehabilitering.

Den icke-existerande rehabiliteringen måste så snabbt som möjligt ersättas av riktig rehabilitering för alla, alltså också för folk som inte har någon arbetsgivare att vända sig till. Det finns ingenting som är så avgörande för både människornas hälsa och för vår gemensamma ekonomi som tillgången till en snabbt igångsatt och väl fungerande rehabilitering. Att inte finansiera eller fördröja effektiva program för rehabilitering betyder inte att spara pengar utan tvärtom att utöka slöseriet med mänskliga liv och med materiella resurser.

Med bakgrund i de fakta som här beskrivits vänder jag mig till statsrådet med följande frågor:

- Planerar statsrådet att via regleringsbrev och förordningar sätta i gång en effektivisering av rehabiliteringens vardagliga verksamhet?

- Avser statsrådet att förtydliga relationerna mellan de inblandade ansvariga från försäkringskassor och arbetsförmedlingar?

- På vilket sätt kan statsrådet ge stöd åt välspecialiserade rehabiliteringscentrum som erfar brist på patienter på grund av försäkringskassornas rutiner?

- Tänker statsrådet finna en lösning för de så kallade "nollade" patienterna?