den 28 oktober

Interpellation 2005/06:74 av Birgitta Ohlsson (fp) till utrikesminister Laila Freivalds (s)

Det ökande våldet i Darfur

Folkmordet som inleddes i början av 2003 har av FN kallats för ”världens största humanitära katastrof”. FN bedömer att närmare 200 000 människor dött till följd av regelrätta anfall, strider och överfall samt den svält och de sjukdomar som följt i folkmordets spår. 2,5 miljoner människor är på flykt till följd av konflikten. Trots en pågående fredsprocess har våldet i Darfur i västra Sudan på senare tid trappats upp.

Konflikten i Sudan, som är komplex till sin natur, har sin grund i kampen om resurser. Sudan har bräcklig stat, splittrade regioner och stark spänning mot centralmakten. Regeringen har hittills gynnat huvudstaden Khartoum, vilket närt konflikten med SPLM/A-gerillan i söder. Konflikten i södra delen av landet har pågått i 20 år med mer än två miljoner döda.

Stridigheterna om oljeintäkter underblåste bland annat Darfurkonflikten. För att kuva revolten rustade regeringen arabiska milisgrupper, så kallade janjawid, militärt som i sin tur skapade folkmordet. Afrikanska rebeller i Darfur tog sedan till vapen mot centralregeringen våren 2003. Regimen svarade med att understödja janjawid som startade massakern. Milisen har gjort och gör sig fortfarande skyldig till mord, våldtäkt och plundring i mycket stor och ökande omfattning. Janjawidmilisen riktar i hög grad sina attacker mot de stora flyktinglägren där kvinnor och barn våldtas dagligen och männen utsätts för misshandel.

Den humanitära situationen för befolkningen i Darfur är sålunda katastrofal. Det ökande våldet har tvingat FN att flytta humanitär personal från området. Personalen utsätts konsekvent för överfall av banditer och milis, vilka plundrar hjälpsändningarna. Detta har lett till att 650 000 människor i västra och södra Darfur helt står utan nödhjälp. Dessutom kidnappades 18 personer ur Afrikanska unionens (AU) fredsstyrka i början av september, vilket ledde till att sex personer ur styrkan dödades. FN:s särskilde samordnare av katastrofhjälp, Jan Egeland, varnar för att FN kommer att tvingas dra tillbaka alla hjälparbetare från området om inte säkerhetsläget förbättras.

Ansträngningar från omvärlden i form av en fredsprocess och en styrka från Afrikanska unionen på 6 000 personer för att övervaka processen har inte varit tillräckliga för att stoppa folkmordet. Den sudanesiska regimen fortsätter att strunta i omvärldens uppmaningar och understöder fortsatt den militanta milisens övergrepp och plundringar. Fredsstyrkan förmår inte heller bringa säkerhet till området, som är lika stort som Frankrike.

De fördrivna som överlevt måste på sikt kunna återvända till sin jord i trygghet för att kunna odla. Om detta ska bli möjligt måste janjawidmilisen som begått övergreppen bort. Detta förutsätter att AU förstärks med utländsk trupp med nog styrka att se till att den inte återvänder. Redan säkerhetsrådets resolution 1556, som antogs den 30 juli 2004, definierade konflikten som ett hot mot internationell fred och säkerhet under FN-stadgans kapitel 7, vilket Kofi Annan i slutet av september upprepade i en rapport till säkerhetsrådet. Resolution 1556 innebar för Sudans regering ett avväpnande av milisen och åtal av skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter. Så har inte skett. Resolutionen innebär dock i förlängningen att det finns möjlighet till militära tvångsåtgärder. Det krävs krafttag för att stoppa våldet i Darfur.

Den svenska regeringens insatser för att säkra stabilitet och säkerhet i området har begränsats till ett fåtal poliser samt militära experter, detta inom ramen för EU:s stöd till Afrikanska unionen, samt humanitärt bistånd. Sveriges och EU:s stöd till AU är långt ifrån tillräckligt. Darfurs befolkning och säkerhetsläget kräver mer än militära observatörer och politiskt stöd. Folkpartiet menar att Sverige, exempelvis inom ramen för EU:s insats i området, bör bidra med soldater för att skapa stabilitet och skydda befolkningen.

Ett annat exempel på regimens maktfullkomlighet är den specialdomstol som inrättats för att åtala skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter begångna i Darfurområdet. Domstolen har mottagit kritik, bland annat från FN. Domstolen inrättades av regimen som ett svar på omvärldens kritik och på uppdrag av den internationella brottmålsdomstolen (ICC). Dock förvägras ICC:s personal tillträde till Sudan. Domstolen har inte heller väckt åtal mot någon av de verkliga förövarna i konflikten. Misstanken om att denna domstol tillsatts endast i syfte att tysta den internationella opinionen växer för varje dag.

Mot bakgrund av det ovan sagda önskar jag ställa följande frågor till utrikesministern:

1.   Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta, exempelvis bidra med svensk trupp inom ramen för en EU-insats, för att få ett slut på det ökande våldet i Darfur och skydda den civila befolkningen?

2.   Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att försäkra att den specialdomstol som regimen tillsatt verkligen åtalar dem som gjort sig skyldiga till grova förbrytelser och folkmord?