den 28
oktober
Interpellation 2005/06:74 av Birgitta Ohlsson (fp) till utrikesminister
Laila Freivalds (s)
Det ökande våldet i Darfur
Folkmordet som inleddes i början av 2003 har av FN
kallats för ”världens största humanitära katastrof”. FN bedömer att närmare 200 000
människor dött till följd av regelrätta anfall, strider och överfall samt den
svält och de sjukdomar som följt i folkmordets spår. 2,5 miljoner människor är
på flykt till följd av konflikten. Trots en pågående fredsprocess har våldet i
Darfur i västra Sudan på senare tid trappats upp.
Konflikten
i Sudan, som är komplex till sin natur, har sin grund i kampen om resurser.
Sudan har bräcklig stat, splittrade regioner och stark spänning mot
centralmakten. Regeringen har hittills gynnat huvudstaden Khartoum, vilket närt
konflikten med SPLM/A-gerillan i söder. Konflikten i södra delen av landet har
pågått i 20 år med mer än två miljoner döda.
Stridigheterna
om oljeintäkter underblåste bland annat Darfurkonflikten. För att kuva revolten
rustade regeringen arabiska milisgrupper, så kallade janjawid, militärt som i
sin tur skapade folkmordet. Afrikanska rebeller i Darfur tog sedan till vapen
mot centralregeringen våren 2003. Regimen svarade med att understödja janjawid
som startade massakern. Milisen har gjort och gör sig fortfarande skyldig till
mord, våldtäkt och plundring i mycket stor och ökande omfattning. Janjawidmilisen
riktar i hög grad sina attacker mot de stora flyktinglägren där kvinnor och
barn våldtas dagligen och männen utsätts för misshandel.
Den
humanitära situationen för befolkningen i Darfur är sålunda katastrofal. Det
ökande våldet har tvingat FN att flytta humanitär personal från området.
Personalen utsätts konsekvent för överfall av banditer och milis, vilka
plundrar hjälpsändningarna. Detta har lett till att 650 000 människor i
västra och södra Darfur helt står utan nödhjälp. Dessutom kidnappades 18
personer ur Afrikanska unionens (AU) fredsstyrka i början av september, vilket
ledde till att sex personer ur styrkan dödades. FN:s särskilde samordnare av
katastrofhjälp, Jan Egeland, varnar för att FN kommer att tvingas dra tillbaka
alla hjälparbetare från området om inte säkerhetsläget förbättras.
Ansträngningar
från omvärlden i form av en fredsprocess och en styrka från Afrikanska unionen
på 6 000 personer för att övervaka processen har inte varit tillräckliga
för att stoppa folkmordet. Den sudanesiska regimen fortsätter att strunta i
omvärldens uppmaningar och understöder fortsatt den militanta milisens
övergrepp och plundringar. Fredsstyrkan förmår inte heller bringa säkerhet till
området, som är lika stort som Frankrike.
De
fördrivna som överlevt måste på sikt kunna återvända till sin jord i trygghet
för att kunna odla. Om detta ska bli möjligt måste janjawidmilisen som begått
övergreppen bort. Detta förutsätter att AU förstärks med utländsk trupp med nog
styrka att se till att den inte återvänder. Redan säkerhetsrådets resolution
1556, som antogs den 30 juli 2004, definierade konflikten som ett hot mot
internationell fred och säkerhet under FN-stadgans kapitel 7, vilket Kofi Annan
i slutet av september upprepade i en rapport till säkerhetsrådet. Resolution
1556 innebar för Sudans regering ett avväpnande av milisen och åtal av skyldiga
till brott mot mänskliga rättigheter. Så har inte skett. Resolutionen innebär
dock i förlängningen att det finns möjlighet till militära tvångsåtgärder. Det
krävs krafttag för att stoppa våldet i Darfur.
Den
svenska regeringens insatser för att säkra stabilitet och säkerhet i området
har begränsats till ett fåtal poliser samt militära experter, detta inom ramen
för EU:s stöd till Afrikanska unionen, samt humanitärt bistånd. Sveriges och
EU:s stöd till AU är långt ifrån tillräckligt. Darfurs befolkning och
säkerhetsläget kräver mer än militära observatörer och politiskt stöd.
Folkpartiet menar att Sverige, exempelvis inom ramen för EU:s insats i området,
bör bidra med soldater för att skapa stabilitet och skydda befolkningen.
Ett
annat exempel på regimens maktfullkomlighet är den specialdomstol som inrättats
för att åtala skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter begångna i
Darfurområdet. Domstolen har mottagit kritik, bland annat från FN. Domstolen
inrättades av regimen som ett svar på omvärldens kritik och på uppdrag av den internationella
brottmålsdomstolen (ICC). Dock förvägras ICC:s personal tillträde till Sudan.
Domstolen har inte heller väckt åtal mot någon av de verkliga förövarna i
konflikten. Misstanken om att denna domstol tillsatts endast i syfte att tysta
den internationella opinionen växer för varje dag.
Mot
bakgrund av det ovan sagda önskar jag ställa följande frågor till
utrikesministern:
1. Vilka åtgärder avser
utrikesministern att vidta, exempelvis bidra med svensk trupp inom ramen för en
EU-insats, för att få ett slut på det ökande våldet i Darfur och skydda den
civila befolkningen?
2. Vilka åtgärder avser
utrikesministern att vidta för att försäkra att den specialdomstol som regimen
tillsatt verkligen åtalar dem som gjort sig skyldiga
till grova förbrytelser och folkmord?