den 24 oktober

Interpellation 2005/06:59 av Chatrine Pålsson (kd) till statsrådet Ylva Johansson (s)

Aktiv livshjälp i stället för aktiv dödshjälp

Vi har alla under de senaste dagarna kunnat följa Joakim Alpgårds tragiska öde som slutade på en självmordsklinik i Schweiz. Jag tror inte att någon av oss fördömer Joakims beslut. Det måste dock ses som ett fatalt misslyckande att en person ska se som sin enda utväg att begära aktiv dödshjälp. Det visades för ett par år sedan en dokumentär om Joakims kamp att leva ett så gott liv som möjligt och hans kamp för att få den vård han hade rätt till. Joakim blev under lång tid nekad den vård som han hade laglig rätt till. I uppemot ett och ett halvt år fick han vistas på samma avdelning som äldre demenssjuka patienter trots att han hade rätt till assistent i hemmet. Kommun och landsting bråkade länge om vems ansvar det var att vårda Joakim; under den tiden kunde inte Joakim och hans anhöriga göra mer än att vänta på att käbblet skulle ta slut. Joakim frågade själv socialministern varför man räddar livet på en svårt skadad människa om det enda man kan erbjuda är förvaring.

Denna kamp för vård tröttade naturligtvis ut både Joakim, hans familj och andra anhöriga. I en tidning står det att ”beslutet att ta sitt liv växte fram ur ilskan och besvikelsen på sjukvården och det svenska samhällets oförmåga att ta sitt ansvar för unga handikappade”. Det uttalandet är en väckarklocka som borde väcka vem som helst. Det behövs mer forskning och ökade resurser till svårt sjuka, det kravet har Kristdemokraterna ställt under lång tid. Svensk sjukvård får inte vara så bristfällig att människor ser som sin enda utväg att begå självmord. Vården måste i stället inom alla områden ge aktiv livshjälp så att var och en kan leva så fullt och värdigt som möjligt.

Det är inte bara Joakims fall som skapar tragedi. Flera äldre känner sin tillvaro så meningslös att de helst av allt vill dö. Det är ett underbetyg på vården i livets slutskede. Jag hoppas slippa höra om fler fall där svårt sjuka människor som en sista utväg åker till en självmordsklinik i Schweiz. Jag är övertygad om att svensk sjukvård kan bli betydligt bättre på att vårda svårt sjuka, funktionshindrade och människor i livets slutskede.

Med bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förbättra vården för svårt sjuka och gravt funktionshindrade personer så att de får den vård de behöver och har laglig rätt till?

Avser statsrådet att se över ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting i syfte att tvister dem emellan, som uppstod i Joakims fall, ska kunna undvikas?