Interpellation 2005/06:59 av Chatrine Pålsson (kd) till statsrådet Ylva
Johansson (s)
Aktiv livshjälp i stället för
aktiv dödshjälp
Vi har alla under de senaste dagarna kunnat följa
Joakim Alpgårds tragiska öde som slutade på en självmordsklinik i Schweiz. Jag
tror inte att någon av oss fördömer Joakims beslut. Det måste dock ses som ett
fatalt misslyckande att en person ska se som sin enda utväg att begära aktiv
dödshjälp. Det visades för ett par år sedan en dokumentär om Joakims kamp att leva
ett så gott liv som möjligt och hans kamp för att få den vård han hade rätt
till. Joakim blev under lång tid nekad den vård som han hade laglig rätt till.
I uppemot ett och ett halvt år fick han vistas på samma avdelning som äldre
demenssjuka patienter trots att han hade rätt till assistent i hemmet. Kommun
och landsting bråkade länge om vems ansvar det var att vårda Joakim; under den
tiden kunde inte Joakim och hans anhöriga göra mer än att vänta på att käbblet
skulle ta slut. Joakim frågade själv socialministern varför man räddar livet på
en svårt skadad människa om det enda man kan erbjuda är förvaring.
Denna
kamp för vård tröttade naturligtvis ut både Joakim, hans familj och andra
anhöriga. I en tidning står det att ”beslutet att ta sitt liv växte fram ur
ilskan och besvikelsen på sjukvården och det svenska samhällets oförmåga att ta
sitt ansvar för unga handikappade”. Det uttalandet är en väckarklocka som borde
väcka vem som helst. Det behövs mer forskning och ökade resurser till svårt
sjuka, det kravet har Kristdemokraterna ställt under lång tid. Svensk sjukvård
får inte vara så bristfällig att människor ser som sin enda utväg att begå
självmord. Vården måste i stället inom alla områden ge aktiv livshjälp så att
var och en kan leva så fullt och värdigt som möjligt.
Det
är inte bara Joakims fall som skapar tragedi. Flera äldre känner sin tillvaro
så meningslös att de helst av allt vill dö. Det är ett underbetyg på vården i
livets slutskede. Jag hoppas slippa höra om fler fall där svårt sjuka människor
som en sista utväg åker till en självmordsklinik i Schweiz. Jag är övertygad om
att svensk sjukvård kan bli betydligt bättre på att vårda svårt sjuka,
funktionshindrade och människor i livets slutskede.
Med
bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:
Vilka
åtgärder avser statsrådet att vidta för att förbättra vården för svårt sjuka
och gravt funktionshindrade personer så att de får den vård de behöver och har
laglig rätt till?
Avser
statsrådet att se över ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting i
syfte att tvister dem emellan, som uppstod i Joakims fall, ska kunna undvikas?