den 20 oktober

Interpellation 2005/06:52 av Carl B Hamilton (fp) till finansminister Pär Nuder (s)

Ett nygammalt löntagarfondförslag

Några s-ledamöter i riksdagen vill överföra aktieinnehav i onoterade statliga bolag för ca 100 miljoner kronor till ”regionala riskkapitalstiftelser” (2005/06:N456).

Den mest intressanta i sammanhanget, och i Dagens Industri rapportering (den 19 oktober), är dock inte att gammalt löntagarfondstänkande ånyo väckts till liv, utan uppgiften att ”motionen är väl förankrad i [den socialdemokratiska riksdagsgruppen] och delar av regeringen”, enligt Reynoldh Furustrand ”som drivit arbetet med att utforma motionen”.

Författarna har identifierat som skäl för bristande investeringsvilja i Sverige brist på kapital. Det är naturligtvis egendomligt bland annat med tanke på det historiskt sett mycket låga ränteläget. Sålunda skriver motionärerna att ”idag klarar inte den privata finansmarknaden själv av att föra tillräckligt riskkapital till företag i behov av finansiering”. Den nationella och internationella kapitalmarknaden räcker tydligen inte till för finansiering av lönsamma och goda projekt i Sverige.

Är ”delar av regeringen” inne på detta gamla tema och tänkande från löntagarfonderna? Maktkoncentration och politisk styrning lanseras åter som motmedel för bristande investeringsvilja bland Sveriges små och medelstora privata företag och entreprenörer. Statliga stiftelser på regional nivå, med en statligt utsedd majoritet av politiker, fackliga företrädare och dylika personer, ska ges frihet att slussa skattemedel (se nedan) till sina käpphästar och kortsiktigt röstmaximerande, jobbmotiverade ändamål. (För sådana ändamål har Sverige redan Ams!).

Det är en sådan finansieringsmodell som i praktiken ligger i motionärernas tal om en ”regionalt förankrad styrning”. Det är nämligen inte svårt att förstå att en sådan styrelse i Socialdemokraternas Sverige skulle domineras av fackliga och politiska s-företrädare, såsom bland annat i högskolestyrelserna och många myndigheter. Maktkoncentration, socialdemokratisk hegemoni och politiska prioriteringar blir resultatet när finansieringsbesluten bereds och beslutas. Motionärernas tal om ”kommersiella villkor” saknar trovärdighet eftersom motionärerna underkänner rådande kommersiella finansieringsstruktur. Om de verkligen tänker sig att göra, som de själva skriver, ”en viktig markering att något nytt är på väg”, ja då måste ju detta ”något nytt” vara något annat än dagens på kommersiella villkor arbetande kapitalförsörjning.

Att avskaffa förmögenhetsskatten är annars det mest närliggande och effektivaste sättet öka både det tillgängliga riskkapitalet i Sverige, och antalet affärsänglar som vill satsa kapital och kunnande i Sverige. Det gäller främst svenskar bosatta i Sverige och som har kapital placerat i Sverige, dito, men placerat (obeskattat) utomlands, och @ för det tredje @ svenskar bosatta med sitt kapital utomlands. Ökningen av riskvilligt i Sverige för såddändamål och dylika bör lätt kunna bli många tiotals miljarder kronor i ökad tillgång på riskvilligt kapital med tanke på de uppskattningar av stocken riskvilligt kapital som skulle eller borde funnits i Sverige, och som Riksskatteverket (RSV) och andra estimerat.

Med budgetär smartness ska statens balansräkning påverkas och effekten döljas @ men inte undvikas! @ på inkomst- och utgiftsbudgeten: ”En överföring av delar av statens aktieinnehav till riskkapitalstiftelser innebär inte att budgetens utgiftssida påverkas och därmed utgiftstaket. Överföringen [från skattebetalarna] medför dock att inkomsterna minskar med den utdelning som faller på de aktier som överförts. Stiftelserna kan eventuellt åläggas att leverera en del av sin avkastning till ägare/staten.” Detta innebär (jag förutsätter att ”eventuellt” bortfaller) ett intäktsbortfall för staten, som inte får aktieutdelningen. På detta sätt kommer skattebetalarna att finansiera de regionala styrelsernas förluster i projekt och investeringar, förutom att statens förmögenhet kan minska.

Det är bättre att banker och deras ägare tar förluster på dåliga projekt och felaktiga investeringar i näringslivet!

”Stiftelserna blir vid sidan av staten ägare av de bolag vars aktier används vid kapitaliseringen … därmed riskerar vi inte att tränga ut det privata kapitalet.” Nej, snarare hurrar nog bankerna när de läser förslaget. Staten tar över riskfyllda projekt- och investeringsansökningar. Kreditförlusterna hos bankerna minskar. Skattebetalarna i stället för ägare av bankaktier får ta smällen när investeringar misslyckas och projekt läggs ned och företag går i konkurs. Bankerna avlastas risktagande eftersom kapitalet i de nya stiftelserna skulle användas för särskilt riskfyllda och potentiellt förlustbringade verksamheter.

”Bildandet av riskkapitalstiftelser skulle vara en viktig markering att något nytt är på väg”, skriver motionärerna. Snarare är det något gammalt som väckts till liv, nämligen drömmen om löntagarfonder som styr kapital till politiskt önskvärda projekt runtom i valkretsarna.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet följande:

1. Står statsrådet i någon del bakom förslag om att överföra aktieinnehav i onoterade statliga bolag till nya riskkapitalstiftelser?

2. Avser statsrådet att göra något som liknar de förslag som finns i motion 2005/06:N456?

3. Avser statsrådet att ta initiativ till nya statliga riskkapitalstiftelser?

4. När avser statsrådet att avskaffa förmögenhetsskatten?