den 18 oktober

Interpellation 2005/06:47 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Ibrahim Baylan (s)

En skola som aktivt övervinner svårigheter

Fallet med den mobbade pojken från Lerum som efter sex år av mobbning tog livet av sig har intensivt diskuterats i medierna den senaste tiden. Skolverket kritiserade hårt de två skolor där pojken hade varit elev för deras oförmåga @ eller kanske ovilja @ att stoppa mobbningen.

Utbildningsutskottet fick nyligen besök av Föräldraföreningen för dyslektiska barn. Dessa föräldrar vädjar till utskottets ledamöter: gör något för barnen med skriv- och lässvårigheter! I dag får dessa barn hjälp alldeles för sent @ om det över huvud taget kommer någon hjälp @ och hjälpen är oftast dåligt underbyggd och svagt organiserad.

De fakta som jag här beskriver verkar ganska olikartade, ändå talar de om en och samma företeelse: skolor som förhåller sig passiva inför barnens och tonåringarnas svårigheter, lärare och rektorer som låter bli att ingripa när eleverna upplever skriande behov av hjälp, stöd, aktivt deltagande i vardagen. Lärarna och rektorerna i Lerum tog inte tidigt och på ett energiskt sätt itu med ett fall av mobbning som pågick under så många år; detta är mer än upprörande. Och föräldrarna till dyslektiska barn berättar om att de flesta skolor vanligtvis inte i tid tar itu med läsinlärningens svåra moment; också detta är fullständigt oacceptabelt.

Dessa attityder verkar inte vara slumpmässiga och isolerade olycksfall i skolorna arbete. Enligt min uppfattning ger de uttryck till en och samma skolfilosofi: Det gäller lärare och rektorer som säger till desperata föräldrar: ”Vänta, låt tiden agera, barn ska själva söka kunskap, barn ska själva lösa sina konflikter. De vuxna ska inte ingripa i barnens och de ungas vardag, de vuxnas ingripanden begränsar elevernas självständighet, hämmar deras utveckling.”

Under decennier har denna skolfilosofi varit dominerande i Sverige. Den har lett till en kedja av destruktiva företeelser. Mobbning möter inte redan i sina första faser bestämda motreaktioner från skolan. Elever glider in i alltmer avancerade studieår på högstadiet eller gymnasiet utan nödvändiga kunskaper medan skolorna väntar sig att dessa elever när som helst ska kunna hämta in kunskap de inte i tid har tränat in. Särskilda svårigheter och olika arter av handikapp kräver speciallärarens direkta stöd men ges inte @ framför allt inte nu, när specialläraren ofta ersätts av specialpedagoger som nästan aldrig arbetar mitt i klassrummet.

Med bakgrund i denna beskrivning @ som inte alls kan vara ny för skolministern @ vill jag nu fråga:

Kommer statsrådet att verka för att förslagen till ny skolplan tydligt fastställer skolans ansvar när det gäller nödvändiga aktiva insatser i elevernas utveckling?

Kommer statsrådet att genom direktiv och förordningar äntligen göra slut på de destruktiva myterna om elever som helt på egen hand ”löser sina konflikter” och utan de vuxnas hjälp ”söker kunskap”?