den 22 maj

Interpellation 2005/06:464 av Ingemar Vänerlöv (kd) till justitieminister Thomas Bodström (s)

Hotade vittnen

Hot mot vittnen blir tyvärr ett allt vanligare och större problem. Hotade vittnen skräms till tystnad och domstolarna går därmed miste om viktiga vittnesmål som skulle kunna bidra till att klara upp redan begångna brott men också förhindra framtida brottslighet. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt i en rättsstat som Sverige och ett hot mot vårt rättssamhälle.

Rättstryggheten kräver att vi kan lita på våra domstolar och att rättvisa domar avkunnas. Ett måls avgörande beror i hög grad på goda vittnesmål. Det förutsätter att folk vågar ställa upp och vittna i en rättegång. Under senare år har dock rädslan för att vittna ökat. Till stor del beror det på den allt grövre organiserade brottslighetens framväxt. De flesta som vet något om de kriminella gängens verksamhet tiger, övertygade om att de måste det för att överleva. Det finns exempel på folk som ”golat”, skvallrat, och betalat med sina liv.

För varje gång som gängens brottsliga verksamhet förblir ostraffad av samhället stärks deras makt över dem som skulle kunna ändra på det. De kriminella gängens regim är nästan som en ”oordningsmakt”. Alla, från kriminella internationella motorcykelorganisationer till det lilla lokala grabbgänget i förorten, har en tydlig struktur, helt vid sidan av resten av samhället, och där styr de. Där är det de som skyddar, som straffar och som regerar. De här gängen begår brott, ofta grova och uppenbara brott, men de som lever nära dem vittnar inte mot dem, av lojalitet eller av rädsla för konsekvenserna.

Ofta hinner ryktet om gängets makt före själva maktutövningen, varför hoten nästan alltid är underförstådda. Men på senare år har alltfler hot blivit uttalade och kända. Det framgår tydligt av brottsstatistiken när det gäller brottet ”övergrepp i rättssak”, vilket den gör sig skyldig till som med våld eller hot angriper någon för att denne gjort en polisanmälan eller vittnat om något, eller om någon angrips som tänkt vittna (brottsbalken 17:10).

Antalet dömda för övergrepp i rättssak ökar dramatiskt. 1981 lagfördes 158 personer för detta brott. 1997 hade antalet stigit till 340 för att fem år senare vara uppe i 603 lagförda personer. Det innebär att först ägde en dubblering rum under en 15-årsperiod, sedan sker i stort sett en fördubbling igen, men nu tog den bara fem år. Kurvan steg mera måttligt fram till millennieskiftet för att då stiga tvärt, vilket visas av att år 2000 var antalet fällande domar för övergrepp i rättssak 65 till antalet. 2004 hade siffran stigit till 348, på endast fyra år. Anmälningarna ökade från 3 291 till 4 383 under samma tidsperiod, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå).

Den kraftiga uppgången kan med stor sannolikhet sättas i samband med att under senaste tioårsperioden har de tungt kriminella gängen i Sverige ökat stort. Enligt en kartläggning redovisad i DN den 27 september 2005 finns de nu på 23 orter över hela södra halvan av landet, medan det endast var Helsingborg, Malmö och Stockholm som var hemvist för gängen 1995.

Ytterligare en konsekvens av gängens framfart är att flera grova våldsbrott förblir ostraffade, trots att polis och åklagare anser sig veta vem den skyldige är. Länskriminalpolisen i Stockholm, Västra Götaland och Skåne kan omgående räkna upp ett tiotal olösta mord eller försvinnanden med kopplingar till gängkriminalitet. Det är ouppklarade ärenden i lagens mening, men inte alltid i moralisk. Polisen tror sig veta vem som begått brottet, eller i vart fall veta vem som känner till vem som gjorde det. Men eftersom alla tiger går inget att bevisa.

Gängens interna spelregler sprider sig dessvärre till allmänheten. Några tydliga exempel går att hitta i Stockholmsförorten Fittja. I februari 1998 sköts en väktare i benet inne på Fittja Centrum inför 25 vittnen. Alla som visste något om motivet teg. Året efter knivhöggs en man till döds på gångvägen precis utanför. 70 personer fanns på plats när polisen anlände. Ingen ville vittna.

I Sverige har vi på senare år börjat anpassa domstolarnas lokaler på sådant sätt att vittnen och brottsoffer ej ska behöva konfronteras med gärningsmannen. Brottsofferjourerna med flera gör en fantastisk insats vad gäller vittnesstöd. Allt detta är naturligtvis bra, men det vore något aningslöst att tro att det räcker med det för att hålla uppe vittnesbenägenheten.

Även förslagen i regeringens nyligen avlämnade proposition Personsäkerhet (2005/06:138), som ska debatteras i riksdagen den 29 maj och fattas beslut om dagen efter, är lovvärda. Där föreslås en ny bestämmelse införas i polislagen som säger att särskilt personsäkerhetsarbetet får bedrivas beträffande vittnen och andra hotade personer. Men det är tveksamt om dessa förslag mer än marginellt kan höja vittnesbenägenheten. Den som allvarligt blivit skrämd och hotad känner sig nog inte speciellt lugnad av att polisen kan bedriva personsäkerhetsarbete i hans eller hennes fall. Att allmänhetens förtroende för polisen dessutom har sjunkit under senare tid gör inte saken bättre.

Regeringen inser att det finns problem runt personsäkerhetsarbetet och säger själv i propositionen: ”Uppgifter om verksamheten i ett särskilt personsäkerhetsarbete kan som huvudregel hållas hemliga för den misstänkte och dennes försvarare fram t o m förundersökningen. Under den följande rättegången ställer sig saken i viss mån annorlunda. De uppgifter som framkommer under ett förhör utgör praktiskt taget alltid processmaterial och kan då inte hemlighållas för den tilltalade och hans eller hennes försvarare.”

Hur ska man kunna få en ändring till stånd när det gäller benägenheten att vittna i till exempel ovan nämnda fall från Fittja? En idé som förts fram är att nyckelvittnen skulle få vara anonyma, att den som utpekas aldrig ska få veta vem som pekade. Vittnet skulle inte vara anonymt för domstolen utan endast för den eller de som misstänkts ha begått den brottsliga gärningen.

Det går inte i Sverige i dag. Men i praktiken finns systemet redan i våra grannländer. I Norge ändrades straffeprocessloven sommaren 2001 för att göra det möjligt att tillåta vittnesmål utan att identiteten röjdes. I Danmark ändrades retsplejeloven 2002 på samma sätt. Kanske skulle även i Sverige vittnesmål under sekretessbelagd identitet vara tänkbara i vissa fall, medan de i andra vore otänkbara?

Med anledning av ovanstående vill jag fråga följande:

Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att förhindra att vittnen skräms till tystnad?

Är justitieministern beredd att verka för att anonyma vittnen, det vill säga vittnesmål under sekretessbelagd identitet, tillåts i svenska domstolar?