den 22
maj
Interpellation 2005/06:460 av Johan Pehrson (fp) till justitieminister
Thomas Bodström (s)
Nationell satsning mot våldtäkter
Rädslan för att bli utsatt för sexuellt våld
präglar i stor utsträckning många kvinnors vardag. Denna rädsla är inte obefogad,
eftersom det är kvinnor som oftast faller offer för det sexuella våldet. I en
kartläggning av polisanmälda fullbordade våldtäkter mellan 1995 och 2000
konstaterar Brottsförebyggande rådet (Brå) att offren för våldtäkt nästan
uteslutande är kvinnor eller flickor. Ett undantag är våldtäkt mot barn under 15
år där omkring 13 % av offren är pojkar. I 100 % av anmälningsfallen
när det gäller våldtäkt mot person som är 15 år och äldre var gärningsmannen
just en man och offret var till 97 % av kvinnligt kön. Det sexuella våldet
som vissa män utövar och kvinnors befogade rädsla för det utgör ett
grundläggande demokratiskt problem.
868
fall av våldtäkt eller grov våldtäkt har polisanmälts i Sverige hittills i år.
Antalet anmälda våldtäkter steg med 65 % i Stockholm första kvartalet i år
jämfört med motsvarande period förra året, visar Brås färska kvartalsrapport.
Ökningen i landet som helhet är 54 % enligt samma källa. Från 1990 till
2005 steg antalet anmälda våldtäkter med 169 %. Folkpartiet ser mycket
allvarligt på denna utveckling. Rättsstatens främsta uppgift är att garantera
medborgarnas säkerhet.
Ökningen
kan delvis förklaras med att den nya lagstiftningen från 2005 har vidgat
begreppet våldtäkt och att anmälningsbenägenheten har stigit. Samtidigt vet vi
att mörkertalet när det gäller våldtäkter och andra sexualbrott är mycket
stort. Uppskattningsvis polisanmäls två brott av tio. Men vi kan inte utesluta att
vi har att göra med en faktisk ökning av våldtäktsbrottsligheten. Brå skriver i
Våldtäkt @
en kartläggning av polisanmälda våldtäkter (2005): ”Det är alltså
inte klarlagt, men inte alls osannolikt, att det faktiska antalet våldtäkter
har ökat.”
Mörkertalet
när det gäller våldtäkt i nära relation är underrepresenterat i
brottsstatistiken. Oavsett om vi har att göra med en faktisk ökning eller att
vi nu börjar skymta en större del av antalet dolda våldtäkter är detta en
brottslighet som med kraft måste bekämpas. Få anmälningar leder i dag till att
gärningsmannen lagförs. Ungefär 5 % av anmälningarna gällande våldtäkt
leder till en fängelsedom i slutändan.
Att
bli våldtagen upplever många som något av det mest skrämmande och kränkande som
de kan tänka sig. ”Jag blir hellre skjuten än våldtagen” sade en tjej spontant
som blev intervjuad i en av våra kvällstidningar apropå det ökande antalet
anmälda våldtäkter. Med de orden beskrev hon vad många kvinnor känner. Tanken
”det kunde ha varit jag” får många kvinnor att begränsa sina liv. Joggningsturen
skippas, kvällsölen ställs in, genvägen genom skogen undviks. Men det är inte i
mörka parker som risken att råka illa ut är störst. Det är hemma i villan med
maken, i pojkvännens lägenhet eller på efterfesten i studentkorridoren.
Majoriteten av alla anmälda våldtäkter begås av en gärningsman som är nära
eller åtminstone ytligt bekant med offret. Men det talar vi sällan om.
Vi
vill ofta stoltsera med att Sverige är världens mest jämställda land. Så länge
kvinnor och barn inte kan garanteras kroppslig integritet kan vi knappast kalla
vårt samhälle jämlikt. Problematiken kan inte betecknas som ett särintresse
eller en perifer fråga. Den skär in i hjärtat av vår demokrati. Det handlar om
den mest grundläggande rättigheten av alla: att ha självbestämmanderätt över
sin kropp och möjlighet att skydda den mot kränkningar.
Att
bekämpa vissa mäns våld mot kvinnor ska inte betraktas som ett krig mellan
könen. Hur högt frågan prioriteras från statsmakternas sida är istället en god
värdemätare på graden av civilisation i vårt samhälle. Om 100 % av förövarna
var kvinnor, 97 % av offren för våldtäkt var män och bara några procent av
åtalen ledde till fällande dom skulle förmodligen brottsbekämpningen av
våldtäkt vara högprioriterad verksamhet i vårt land. Folkpartiet kräver att
Sverige ska vara en rättsstat @ även för kvinnor och barn. Nollvision när det
gäller våldtäkter är det självklara målet för vårt liberala uppdrag. Därför
kräver vi en nationell satsning för att bekämpa våldtäkterna i vårt samhälle.
Med
anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till
justitieministern:
1. Hur tänker statsrådet agera för att
minska antalet våldtäktsbrott i vårt samhälle?
2. Är statsrådet beredd att göra
satsningar på polis- och åklagarväsendet för att förbättra utredningsmetoderna
gällande våldtäkt?
3. Vilka åtgärder är justitieministern
beredd att vidta för att motverka att sexualförbrytare återfaller i
sexualbrott?
4. Hur kommer statsrådet att agera för
att stärka skyddet till dem som fallit offer för sexuellt våld?
5. Ämnar statsrådet vidta åtgärder för
att öka anmälningsbenägenheten hos dem som blivit utsatta för våldtäkt?