den 22 maj

Interpellation 2005/06:460 av Johan Pehrson (fp) till justitieminister Thomas Bodström (s)

Nationell satsning mot våldtäkter

Rädslan för att bli utsatt för sexuellt våld präglar i stor utsträckning många kvinnors vardag. Denna rädsla är inte obefogad, eftersom det är kvinnor som oftast faller offer för det sexuella våldet. I en kartläggning av polisanmälda fullbordade våldtäkter mellan 1995 och 2000 konstaterar Brottsförebyggande rådet (Brå) att offren för våldtäkt nästan uteslutande är kvinnor eller flickor. Ett undantag är våldtäkt mot barn under 15 år där omkring 13 % av offren är pojkar. I 100 % av anmälningsfallen när det gäller våldtäkt mot person som är 15 år och äldre var gärningsmannen just en man och offret var till 97 % av kvinnligt kön. Det sexuella våldet som vissa män utövar och kvinnors befogade rädsla för det utgör ett grundläggande demokratiskt problem.

868 fall av våldtäkt eller grov våldtäkt har polisanmälts i Sverige hittills i år. Antalet anmälda våldtäkter steg med 65 % i Stockholm första kvartalet i år jämfört med motsvarande period förra året, visar Brås färska kvartalsrapport. Ökningen i landet som helhet är 54 % enligt samma källa. Från 1990 till 2005 steg antalet anmälda våldtäkter med 169 %. Folkpartiet ser mycket allvarligt på denna utveckling. Rättsstatens främsta uppgift är att garantera medborgarnas säkerhet.

Ökningen kan delvis förklaras med att den nya lagstiftningen från 2005 har vidgat begreppet våldtäkt och att anmälningsbenägenheten har stigit. Samtidigt vet vi att mörkertalet när det gäller våldtäkter och andra sexualbrott är mycket stort. Uppskattningsvis polisanmäls två brott av tio. Men vi kan inte utesluta att vi har att göra med en faktisk ökning av våldtäktsbrottsligheten. Brå skriver i Våldtäkt @ en kartläggning av polisanmälda våldtäkter (2005): ”Det är alltså inte klarlagt, men inte alls osannolikt, att det faktiska antalet våldtäkter har ökat.”

Mörkertalet när det gäller våldtäkt i nära relation är underrepresenterat i brottsstatistiken. Oavsett om vi har att göra med en faktisk ökning eller att vi nu börjar skymta en större del av antalet dolda våldtäkter är detta en brottslighet som med kraft måste bekämpas. Få anmälningar leder i dag till att gärningsmannen lagförs. Ungefär 5 % av anmälningarna gällande våldtäkt leder till en fängelsedom i slutändan.

Att bli våldtagen upplever många som något av det mest skrämmande och kränkande som de kan tänka sig. ”Jag blir hellre skjuten än våldtagen” sade en tjej spontant som blev intervjuad i en av våra kvällstidningar apropå det ökande antalet anmälda våldtäkter. Med de orden beskrev hon vad många kvinnor känner. Tanken ”det kunde ha varit jag” får många kvinnor att begränsa sina liv. Joggningsturen skippas, kvällsölen ställs in, genvägen genom skogen undviks. Men det är inte i mörka parker som risken att råka illa ut är störst. Det är hemma i villan med maken, i pojkvännens lägenhet eller på efterfesten i studentkorridoren. Majoriteten av alla anmälda våldtäkter begås av en gärningsman som är nära eller åtminstone ytligt bekant med offret. Men det talar vi sällan om.

Vi vill ofta stoltsera med att Sverige är världens mest jämställda land. Så länge kvinnor och barn inte kan garanteras kroppslig integritet kan vi knappast kalla vårt samhälle jämlikt. Problematiken kan inte betecknas som ett särintresse eller en perifer fråga. Den skär in i hjärtat av vår demokrati. Det handlar om den mest grundläggande rättigheten av alla: att ha självbestämmanderätt över sin kropp och möjlighet att skydda den mot kränkningar.

Att bekämpa vissa mäns våld mot kvinnor ska inte betraktas som ett krig mellan könen. Hur högt frågan prioriteras från statsmakternas sida är istället en god värdemätare på graden av civilisation i vårt samhälle. Om 100 % av förövarna var kvinnor, 97 % av offren för våldtäkt var män och bara några procent av åtalen ledde till fällande dom skulle förmodligen brottsbekämpningen av våldtäkt vara högprioriterad verksamhet i vårt land. Folkpartiet kräver att Sverige ska vara en rättsstat @ även för kvinnor och barn. Nollvision när det gäller våldtäkter är det självklara målet för vårt liberala uppdrag. Därför kräver vi en nationell satsning för att bekämpa våldtäkterna i vårt samhälle.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till justitieministern:

1. Hur tänker statsrådet agera för att minska antalet våldtäktsbrott i vårt samhälle?

2. Är statsrådet beredd att göra satsningar på polis- och åklagarväsendet för att förbättra utredningsmetoderna gällande våldtäkt?

3. Vilka åtgärder är justitieministern beredd att vidta för att motverka att sexualförbrytare återfaller i sexualbrott?

4. Hur kommer statsrådet att agera för att stärka skyddet till dem som fallit offer för sexuellt våld?

5. Ämnar statsrådet vidta åtgärder för att öka anmälningsbenägenheten hos dem som blivit utsatta för våldtäkt?