den 22 maj

Interpellation 2005/06:459 av Ulrik Lindgren (kd) till statsrådet Ylva Johansson (s)

Ersättning till blödarsjuka som smittats av hiv och hepatit C

För 20 år sedan utsattes de blödarsjuka för Sveriges kanske värsta läkemedelskatastrof. Deras läkemedel var smittade med hiv och hepatit C. 104 personer fick det livsfarliga viruset hiv, varav 20 var barn. Drygt 70 av dem har nu avlidit. 400 personer smittades med hepatit C, också det i vissa fall en dödlig sjukdom.

Den katastrof som drabbade de blödarsjuka visade tydligt att det svenska sättet att hantera läkemedelsskador inte fungerade. Fortfarande råder stor bitterhet bland de blödarsjuka över bristande stöd från ansvariga myndigheter och över läkemedelsbolagens bristande vilja att ta sitt ekonomiska ansvar.

De som smittades med hiv har under två decennier kämpat för sin rätt till ersättning. Processen har varit seg och långdragen. De drabbade har stått utan juridiskt stöd i förhållande till Konsortiet för läkemedelsförsäkring. De är hänvisade till den egna hemförsäkringen. Drabbade och anhöriga har vittnat om hur utsatta de känt sig i förhållande till läkemedelsförsäkringen. Att fokusera på framtiden när prognosen för överlevnad av hiv var så låg har gjort att många inte tagit till vara sina rättigheter på bästa sätt. Fortfarande finns många frågor som inte är tillfredsställande reglerade. Till exempel det låga tak för livräntan som på 1980-talet sattes till 2 miljoner, när överlevnaden i sjukdomen bedömdes som obefintlig, och de låga ersättningar som betalats ut.

Läkemedelsförsäkringen är inte anpassad till långtidsverkande virussjukdomar som hiv och hepatit C. Likaså är läkemedelsförsäkringens preskriptionstid för hiv och hepatit C alldeles för kort för dessa långtidsverkade sjukdomar. I dag kan ett ärende avskrivas efter 10@15 år. För en sjukdom som hepatit C tar det ofta 20@25 år för skadan att utvecklas, till exempel skrumplever eller levercancer.

Den som är blödarsjuk har aldrig haft någon möjlighet att teckna någon livförsäkring. Efterlevande till hiv- och hepatitdrabbade har under årens lopp bittert fått erfara att rätten till ideellt skadestånd inte heller kunnat ärvas om de skadadelidande avlider innan ersättning fastställs. Många anhöriga till hivpositiva blödarsjuka har därför drabbats hårt och orättvist, exempelvis har många änkor som under lång tid vårdat sin man i hemmet förlorat både inkomst och framtida pension.

På senare år har mediciner kommit som bromsar upp dödsfallen bland de hivpositiva. Bromsmedicinerna är inte utan komplikationer och nya frågor har i stället aktualiserats som inte kunde överblickas för 20 år sedan, när virussmittan diagnostiserades och skadan reglerades. Dessa frågor handlar till exempel om svårigheter att medicinera med bromsmediciner, möjligheterna till rehabilitering, att återgå till arbete eller att studera. Även situationen för de anhöriga är mer i fokus nu än tidigare.

Den ersättning som betalats ut till de blödarsjuka hivsmittade har varit låg. De 400 personer som smittades med hepatit C har aldrig fått någon ersättning från staten. Ingen svårt eller medelsvårt blödarsjuk som smittats av hepatit C har heller fått någon ersättning från läkemedelsförsäkringen för fysisk skada. Det kan jämföras med att de som smittades i neurosedynskandalen på 1960-talet så sent som i augusti förra året fick 500 000 kr var av staten i ersättning. Man har även upplevt att försäkringsbolagen förhalat ersättningsförfarandet för att slippa utbetalningar då de drabbade har hunnit avlida.

Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet:

Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för kompensera de blödarsjuka som smittades av hiv och hepatit C?

Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att stärka det juridiska skyddet för människor med långtidsverkande sjukdomar?

Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att läkemedelsförsäkringens preskriptionstid ska förlängas och undanta infektionssjukdomar från den oskäliga så kallade skälighetsprincipen?