den 19 maj

Interpellation 2005/06:436 av Solveig Hellquist (fp) till statsrådet Morgan Johansson (s)

Anmälningsskyldigheten och barn som far illa

Under årtionden har anmälningsskyldighet vid misstanke om att barn far illa diskuterats och ifrågasatts. Under årens lopp har åtskilliga rapporter kommit om att personal som har anmälningsskyldighet inte fullgör sin skyldighet. Lagen är tydlig men hjälper föga om den inte tillämpas. Förklaringarna är många. Kunskap saknas ofta om socialtjänstens arbete och befogenheter. Somliga tror att socialtjänsten kan göra utredningar och ingripa utan att behöva information från omvärlden. När man misstänker att ett barn far illa väcker det ofta både ångest och ambivalens. Man tror kanske att man har ”för litet på fötterna” och vill ha fler signaler på att inte allt står rätt till. Kanske saknar man stöd för sina farhågor på den egna arbetsplatsen som leder till tveksamhet. Ibland finns en rädsla för att barnets situation ska förvärras genom en anmälan @ till exempel att föräldrarna tar barnet ur förskolan. Barnet blir då ännu mer oskyddat. Ibland finns en rädsla för att man själv och familjen ska råka illa ut, till exempel genom hot och trakasserier. Ibland känner till och med socialsekreterarna obehag och rädsla i svåra ärenden. Jag har även hört argumenten att anmälningar är meningslösa då de ändå inte leder till några åtgärder. Det finns också ett missnöje över att socialtjänsten inte berättar vilka åtgärder man har vidtagit @ vad en anmälan har lett till.

Även om man på en del ställen har en fungerande samverkan finns fortfarande brister och revirtänkande på många håll. Verksamheter har heller inte alltid rutiner för när och hur anmälningar ska göras. Socialtjänsten har under årens lopp heller inte lyckats lönemässigt värdera eller på annat sätt uppskatta erfaren personal, varför svåra barnavårdsärenden inte sällan handläggs av oerfarna socialsekreterare.

Nu när barn som far illa återigen fått aktualitet bör man komma ihåg att socialtjänstens arbete bygger på frivillighet och samtycke från föräldrar. Det innebär i själva verket att om barnet inte far tillräckligt illa kan socialtjänsten ofta ingenting göra. Man får invänta nya anmälningar tills man har tillräckligt underlag för ett eventuellt tvångsingripande enligt lagen om vård av unga i vissa fall (LVU).

De vanligaste insatserna som erbjuds till de föräldrar som tackar ja till stöd @ kanske under förtäckt hot om tvång @ är samtal med socialsekreterare, tillsättande av kontaktperson eller kontaktfamilj. Det är otillräckligt för familjer där det förekommer missbruk, psykisk sjukdom, kriminalitet eller påtaglig oförmåga. I dag råder dessutom brist på folk som vill ställa upp för utsatta barn och familjer med många och svåra problem.

Folkpartiet har lämnat in en omfattande barnmotion till riksdagen. Vi föreslår bland annat att anmälningsskyldigheten ska göras smalare men vassare. Den ska tillämpas enbart då man misstänker brott mot barn @ till exempel misshandel, sexuella övergrepp, könsstympning eller vid allvarlig försummelse. Personal som arbetar med barn har då en ovillkorlig anmälningsskyldighet som kan leda till åtal för tjänstefel och bötesstraff om skyldigheten inte fullgörs. Ansvarig för en verksamhet ska ha ett uttalat ansvar att anmälningsskyldigheten verkställs i dessa fall och ska utarbeta tydliga rutiner för kontakten med socialtjänsten. För alla de barn och deras familjer som av andra orsaker är i behov av samhällets stöd vill vi erbjuda en mer öppen, erbjudande och rådgivande verksamhet där olika aktörer på ett odramatiskt sätt ska kunna erbjuda den hjälp de behöver i ett tidigt skede.

Vi vet sällan vad som sker inom hemmets stängda dörrar. Så kommer det alltid att vara. Genom att erbjuda stöd och hjälp i ett tidigt skede utan anmälningar torde kontakten och attityderna till socialtjänsten äntligen kunna förändras på ett positivt sätt. Nu som förr får ofta socialtjänstens individ- och familjeomsorg bära hundhuvudet både när man ingriper och inte ingriper i barnärenden. Verksamheten får dessutom ständigt nya uppgifter utan att för den skull få mer resurser. Vill man satsa på barn som far illa måste det också få kosta.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att barn och föräldrar ska kunna få ett tidigt stöd?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att utsatta barn ska kunna få tillräckligt stöd inom den frivilliga socialtjänsten?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta med anledning av att anmälningsskyldigheten aldrig fungerat som det var tänkt?

4. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att socialtjänsten ska se till att det finns erfaren personal med goda kunskaper om barn som handlägger ärenden där barn misstänks fara illa?

5. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att allmänhetens negativa attityd till socialtjänsten ska förändras?