Interpellation 2005/06:428 av Cecilia Wikström (fp) till utbildnings-
och kulturminister Leif Pagrotsky (s)
Svenska som nationellt språk i
Sverige
Det har gått mer än fem månader sedan riksdagen
genom ett kvittningsfel vid voteringen röstade ja till regeringens
språkproposition Bästa språket. Sedan dess har debatten om svenska språkets
ställning pågått, för att för några veckor sedan kulminera i den alltjämt
pågående och tidvis ganska dramatiska debatten kring det som kommit att kallas blattesvenskan.
Under
den tid som förflutit har utbildnings- och kulturministern vid flera tillfällen
sagt att han tagit intryck av intensiteten i debatten. Han har också uttryckt
sin vilja att med övriga partier fortsätta diskussionen om att lagfästa
svenskan som officiellt språk i vårt land.
Därför
är det med förvåning som jag konstaterar att den dialog som statssekreteraren
vid Utbildnings- och kulturdepartementet, Claes Åhnstrand, inbjöd övriga partier
till häromdagen avlöpte utan att man fastslog en handlingsplan eller en
strategi för agerandet kring den fortsatta hanteringen av frågan. Utbildnings-
och kulturministern deltog själv inte i överläggningarna och någon fortsättning
på dialogen kan inte emotses förrän under hösten, vilket torde innebära efter
valet, eftersom riksmötet nu går mot sitt slut och kallelser ännu inte inkommit
till partierna.
Det
nationella språket i Sverige är svenska, men svenska språket åtnjuter
paradoxalt nog inte något lagskydd. Det finns fem officiella och lagskyddade
minoritetsspråk i vårt land: finska, meänkieli, jiddisch, romani och samiska,
men vi har ingen lag för det svenska språket.
Det
enda landet i världen som har en lag för svenskan som språk är Finland.
Svenskan är vid sidan av finskan officiellt språk i Finland sedan 1919 och
sedan vårt inträde i Europeiska unionen också officiellt språk i EU @ men inte
i Sverige.
Standardspråket,
den gemensamma grunden och basen för all kommunikation mellan alla oss som bor
i Sverige är svenskan. I detta sammanhang känns det angeläget att lyfta fram
det svenska språkets betydelse som brobyggare mellan svenskar: infödda svenskar
och invandrade svenskar, norrlänningar och skåningar, kvinnor och män, unga och
gamla.
Bara
med språket som kommunikationsmedel kan vi nå varandra och med språket som
instrument kan vi förstå och berika varandras liv.
Det
är det gemensamma språket som ger oss tillträde till det offentliga rummet, som
tillhandahåller möjligheter att delta i det politiska livet och i samhällslivet
och det är det gemensamma språket som ger oss förutsättningar att uttrycka oss
på kulturlivets olika arenor.
Behovet
av en språklag har lyfts fram av språkvårdare, historiker, litteraturvetare,
lärare och många andra. Det är nu av största vikt att goda krafter samverkar
för att lyfta fram betydelsen av ett nationellt gemensamt språk och inom
samhällets olika sektorer verka för att det svenska språket vårdas och
vidmakthålls.
I
dag är det tyvärr så att svenskans ställning i skolan är synnerligen svag. Var
femte niondeklassare lämnar grundskolan utan betyg i svenska och otaliga är de
unga människor som har så bristfälliga kunskaper i svenska att de inte kan
författa ett enkelt brev, förstå en skönlitterär text, tillgodogöra sig ett
stycke dramatik eller skriva ett protokoll vid ett personalsammanträde eller
ett möte i den egna bostadsrättsföreningen.
Att lyfta fram svenskan som
samhällsbärande nationellt språk är inte detsamma som att vara mot
modersmålsundervisning i andra språk. Tvärtom! Flerspråkighet är en rikedom att
vara rädd om. Men ett samhälle som ska fungera bygger på alla medborgares
gemensamma grund i ett språk som talas och förstås av oss alla.
Vi
måste som lagstiftare kunna fatta beslut om att svenskan är landets viktigaste
språk och följaktligen ska lagfästas som nationellt och officiellt språk i vårt
land. Det är ovärdigt och ohederligt att falla till föga för de mindre seriösa
debattörer som kidnappat frågan om svenska språket och dess ställning. I
stället borde vi som lagstiftare ta vårt ansvar och stifta en lag som kan
skydda svenskan som nationalspråk, nu och inför framtiden.
Mot
bakgrund av ovanstående vill jag fråga utbildnings- och kulturministern:
1. Är det utbildnings- och kulturministerns
uppfattning att svenska språket bör lagfästas som officiellt och nationellt
språk i Sverige?
2. Vilka åtgärder är utbildnings- och
kulturministern i så fall beredd att vidta för att verka för att en lag som
skyddar svenskan som nationalspråk kan stiftas av riksdagen?
3. Vilka åtgärder är utbildnings- och
kulturministern beredd att vidta inom universitet och högskolor för att stärka
svenska språkets ställning?