den 17 maj

Interpellation 2005/06:412 av Cecilia Wikström (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky (s)

Universitetsforskningens oberoende

En undersökning utförd av radioprogrammet Kaliber visar att det blir allt svårare att bedriva fri obunden universitetsforskning i Sverige. De senaste tio åren har utvecklingen gått i en oroväckande riktning.

Forskningsstiftelserna utses i sin helhet av regeringen. Allt mindre resurser går direkt till universiteten och det statliga anslaget till forskningen har minskat de senaste tio åren om man jämför med forskningsanslagets del av BNP. I dag svarar staten för 25 % av kostnaderna för forskning och utveckling (FoU) och industrin för 75 %. Som en jämförelse kan nämnas att i övriga EU-länder står staten för mellan 40 och 50 % av FoU.

I dag är det avgörande för forskare att söka finansiering från andra organ än det egna universitetet. När inte universitetet eller fakulteten klarar av att finansiera forskning måste man söka pengar från Vetenskapsrådet, olika stiftelser och fonder, EU, näringsliv och myndigheter. Detta har gjort forskarna alltmer beroende av kortsiktiga anslag till sina forskningsprojekt. Negativt är också att varje professor och forskare måste ägna en stor del av sin arbetstid åt att författa ansökningsframställningar, vilket kan te sig mycket krävande när man vet att knappt 10 % av inkomna ansökningar beviljas. Skicklighet i att formulera ansökningar räknas alltmera som en avgörande merit hos en forskare vid tillsättning av akademiska tjänster @ det är nu inte längre vetenskaplig eller pedagogisk skicklighet som är det viktigaste.

Forskare vittnar även om att förändringarna i forskningspolitiken minskat deras frihet. Man upplever att de externa organ som beviljar forskningsanslag kräver forskning som bekräftar redan antagna positioner. De forskare som följer strömmen och skriver politisk korrekta ansökningar gynnas. Politiska nycker riskerar att skapa kortsiktig politiserad ”trendforskning”. Det är förödande att exempelvis inom genusforskningen öronmärka pengar till forskning med könsmaktsordningen som vetenskapligt raster.

Det vi ser är en oroande utveckling. Genom historien har fri och obunden forskning visat sig vara överlägsen politiskt eller religiöst styrd forskning. De stora vetenskapliga landvinningarna har också varit resultat av nyfikenhet och kreativitet, utan föreställningar om vilken samhällelig nytta forskningsresultaten skulle generera.

För att tillförsäkra forskningen större frihet behöver de statliga forskningsrådens och forskningsstiftelsernas självständiga ställning säkras. Ledamöterna ska inte utses av regeringen utan av vetenskapssamhället. Regeringens direkta inflytande över högskolestyrelser ska avskaffas. Ordförande och ledamöter i högskolestyrelserna ska utses av lärosätena själva. Rektor vid ett universitet ska kunna vara ordförande i lärosätets styrelse.

Med anledning av det ovanstående vill jag fråga utbildningsminister Leif Pagrotsky:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att förbättra möjligheterna för svenska forskare att bedriva långsiktig och fri forskning?

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att stärka de statliga lärosätenas självständiga ställning?