den 17 maj

Interpellation 2005/06:411 av Björn von der Esch (kd) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin (s)

Estonia

Redan vid utfrågningen av statsrådet Mona Sahlin i Konstitutionutskottet den 3 april 2002 ifrågasattes huruvida fartyget var sjövärdigt på sin sista resa. Det hade nämligen framkommit att under utbildning av blivande inspektörer ombord på M/S Estonia i Tallinns hamn @ timmarna innan fartyget avgick på sin sista resa @ en rad brister hade upptäckts. Några av dessa så allvarliga att M/S Estonia ej borde ha fått lämna hamn innan bristerna avhjälpts.

I det protokoll som redovisar nämnda brister och som bifogats haveriutredningen visade det sig att notapparat och brevhuvud tagits bort i den kopia (?) som publicerades i slutrapporten. Därigenom går det inte att se konsekvenserna för fartygets sjövärdighet. Det går heller inte att utröna att det var Sjöfartsverket som var ansvarigt för besiktningen.

Detta anmärkningsvärda faktum avfärdades under utfrågningen av statsrådet med att ifrågavarande protokoll saknade ”officiell status”. Enligt statsrådet saknade därmed bristerna i sig betydelse och intresse för utredning av olycksförloppet, eftersom de upptäckts under utbildning och inte vid en formell rutininspektion. Denna minst sagt uppseendeväckande slutsats har fått stå oemotsagd alltsedan dess.

Den 18 augusti 2004 konstaterade således Styrelsen för psykologiskt försvar att regeringen konstaterat att det inte kommit fram några nya omständigheter som tyder på att haveriförloppet avviker från JAIC:s slutrapport och att regeringen inte funnit skäl till en ny utredning.

Ett konstaterande som framstår som högst märkligt mot bakgrund av att Riksrevisionen (RRV) bara några månader tidigare i en förstudie, Statliga insatser för sjöräddningen, slog fast (s. 55,56) att viktiga anteckningar som i ”en väsentlig fråga var av betydelse för att förstå orsakerna till Estonias förlisning” inte hade blivit analyserade.

Enligt RRV återger anteckningarna ”ett bitvis svårbegripligt samtal i en väsentlig fråga av betydelse för att förstå orsakerna till Estonias förlisning. Det är viktigt att på allt sätt skapa klarhet om de säkerhetsfrågor samtalet egentligen handlat om….Förstudien har inte visat att detta samtal med inspektörerna följts upp….”

RRV förutskickade ”fortsatt granskning” som emellertid efter endast tolv dagar i brev till regeringen vändes i sin motsats. RRV beslutade utan motivering att inte gå vidare med någon granskning. Denna remarkabelt snabba helomvändning framstår som svårbegriplig. Landets högsta granskande myndighet har nämligen därigenom låtit som man själv säger viktiga dokument rörande Sveriges svåraste katastrof till sjöss i modern tid förbli obeaktade.

Osäkerheten om varför detta skett är särskilt betänklig med tanke på de granskningsuppgifter som det åligger RRV att utföra i egenskap av högsta granskande myndighet inom statsförvaltningen. Det framstår därför som angeläget att statsrådet nu efter tolv år skapar klarhet i vad ovannämnda anteckningar innehåller eftersom de av RRV uppgivits vara ”av betydelse för att förstå orsakerna” till förlisningen.

Är statsrådet som ansvarig för Estoniaärendet inom regeringen sedan tiotalet år beredd att nu skapa klarhet i vad ovannämnda anteckningar innehåller?