den 17 maj

Interpellation 2005/06:410 av Carl B Hamilton (fp) till utrikesminister Jan Eliasson (s)

Svenska beslut om inresevisum för Hamasministrar

En av de mest omdebatterade frågorna sedan början av maj månad har varit regeringens beslut att bevilja visum till en medlem av Hamasregeringen i Palestina.

Jag har själv tagit upp beslutet vid riksdagens frågestund den 11 maj och i EU-nämnden den 12 maj. När jag väckte ip. 2005/06:390 om Sveriges position i Mellanösternkonflikten, som innehållsligt är förbunden med viseringsbeslutet, var dock viseringsbeslutet beträffande Atef Adwan inte känt. (De två interpellationerna kan därför för min del besvaras i ett sammanhang.)

Kritiken är baserad på två grunder. En är att visum har getts till företrädare för ett parti och en regering som inte tar avstånd från terror och våld som politisk metod, inte erkänner staten Israels existens och inte har accepterat att följa redan ingångna avtal.

En annan @ som jag här fokuserar på @ är att Sverige genom sitt agerande, att bevilja Adwan visum, fått EU att bli splittrat i frågan om hur EU-länderna bör hantera EU:s relation med Hamasregeringen. Sverige har fått EU att framstå som @ igen @ oförmöget att uppträda enigt som politisk kraft i Mellanösternkonflikten, precis på det sätt som till exempel konservativa krafter i USA älskar att framställa EU och Europa, förutom att den svenska regeringen genom beslutet gynnat Hamasrörelsen. På detta sätt har Sverige skadat EU:s utrikespolitiska trovärdighet och tyngd som aktör i Mellanösternkonflikten, och rest frågetecken kring vårt lands position i Mellanösternkonflikten, särskilt som beslutet om viseringen tidsmässigt sammanfallit med det sena och abrupta beslutet att avlysa svensk medverkan i en flygövning med det renodlat utrikespolitiska motivet att Israel är med på ett hörn i samma övning.

En person som söker visum har ingen oavvislig rätt att komma in i Sverige. Det beslutet hänger inte på ”regelverket”, eller @ när det gäller en regeringsmedlem @ står inte över utrikespolitiska bedömningar, som olika statsråd sökt göra gällande. Sveriges myndigheter är ansvariga för landets utrikesförbindelser, det vill säga UD har fattat ett aktivt beslut att ge Hamasministern visum. Chefen för UD bör därför inte krypa bakom tal om ”regelverk” som en formel för opolitiska beslut, utan han bör ha kurage nog att ta ansvar för det fattade politiska beslutet att bevilja visum.

Att bevilja Adwan visum har uppenbarligen varit högt prioriterat för regeringen. Priset att splittra EU med mera vägde lättare för regeringen.

Därmed är vi framme vid frågan om en tydlig redovisning av motiven för UD:s beslut att ge visum för en Hamasminister. Varför har regeringen ansett detta beslut värt priset att skada EU:s trovärdighet och gynna Hamasrörelsen, på det sätt som jag ovan redovisat?

Frågor:

Kommer utrikesministern att redovisa den svenska regeringens politiska motiv för positionen att ha beviljat visum för en Hamasminister, ett beslut som skadat både Sveriges och EU:s ställning och trovärdighet som effektiv aktör i Mellanösternkonflikten och som gynnat Hamasrörelsen?

Kommer utrikesministern att verka för att Sverige inte kommer att bevilja några nya inresevisum till Sverige för medlemmar av Hamasregeringen?