den 16 maj

Interpellation 2005/06:407 av Carl B Hamilton (fp) till utrikesminister Jan Eliasson (s)

Sveriges och EU:s agerande för minskat kärnvapenhot och ökad nedrustning

Utvecklingen med ett växande kärnvapenhot från länder som Iran, Indien, Pakistan, Nordkorea och även Israel är mycket oroande. Den innebär bland annat risk för regionala terrorbalanser Indien@Pakistan, Iran@Israel, Nordkorea@USA. Riskerna måste bringas under kontroll. Sverige bör därför @ både inom EU och FN @ ta nya initiativ för att få upp på bordet frågan om icke-spridningsavtalets nuvarande sönderfall och hur världssamfundet ska kunna blåsa liv i avtalet.

En stark motsättning finns mellan olika länders ståndpunkter. Det gäller främst klyftan mellan USA och andra existerande kärnvapenstater å den ena sidan, och ett antal radikala NAM-länder (Non-Aligned Movement), å den andra. För närvarande saknas den politiska viljan att överbrygga denna klyfta.

Beträffande Iran är det arbete på det nukleära området som regimen påstår sig göra just nu inte förbjudet enligt avtalet, men regimen har som bekant tidigare, och under lång tid (18 år), brutit mot avtalet @ genom att inte sanningsenligt deklarera vad Iran hållit på med @ och Iran utgör därför ett allvarligt och närmast oöverstigligt trovärdighetsproblem. Skulle Iran kunna skaffa sig kärnvapen skulle det naturligtvis vara extremt allvarligt för icke-spridningsavtalet, inte minst därför att det närmast implicerar att Iran då fått hjälp utifrån.

Kärnvapenprogrammet är dessvärre mycket populärt hos den iranska allmänheten. Måhända kan omvärlden genom att ge Iran garantier mot anfall utifrån som motprestation förmå Iran att (under IAEA:s kontroll) avstå från allt arbete som av andra länder @ det vill säga främst USA @ kan uppfattas ligga i riktningen att utveckla egna kärnvapen.

I fråga om Nordkorea är läget djupfryst. Landet har deklarerat att man har kärnvapen och att Nordkorea lämnar icke-spridningsavtalet. Sexpartssamtalen med andra involverade länder ligger nere.

I fråga om Indien är det amerikansk-indiska initiativet om civilt kärnsamarbete problematiskt i förhållande till icke-spridningsavtalet. Avtalet tillåter inte att signatärstater bidrar till ansträngningar för icke kärnvapenstater att skaffa sig kärnvapen eller, enligt ett beslut från 1995 års översynskonferens, medverkar till handel med länder som inte har ett fullt övervakningsavtal med IAEA.

På nedrustningssidan, som sakligt hänger ihop med frågan om icke-spridning av kärnvapen, fungerar inte tillämpningen med de tretton steg som överenskoms vid en översynskonferens år 2000.

Frågor:

Vilka initiativ kan statsrådet tänka sig att ta @ bland annat med EU:s gemensamma utrikespolitik som hävstång @ för att blåsa nytt liv i icke-spridningsavtalet?

Vilka initiativ kan statsrådet tänka sig att ta @ bland annat med EU:s gemensamma utrikespolitik som hävstång @ i frågan om Irans potentiella kärnvapen, och för att hela EU-kretsen ska engageras i frågan om Iran och kärnvapen?

Vilka initiativ kan statsrådet tänka sig att ta @ bland annat med EU:s gemensamma utrikespolitik som hävstång @ för att EU-kretsen ska engageras i frågan om att dämpa Indiens och Pakistans kärnvapenkapplöpning?

Vilka initiativ kan statsrådet tänka sig att ta @ bland annat med EU:s gemensamma utrikespolitik som hävstång @ för att EU-kretsen ska engageras i den vidare definierade nedrustningsfrågan?