den 11 maj

Interpellation 2005/06:401 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Jens Orback (s)

Kris för det svenska civila samhället

Under de senaste åren har alltfler larmsignaler kommit från undersökningar och debatter kring svenska NGO:er. Avslöjanden om fusk med antalet medlemmar i ungdomsorganisationer samt invandrarorganisationer och alltså också med rätten till bidrag har skapat bilden av en korrumperad och opålitlig atmosfär inne i vissa delar av det civila samhället. Skandalerna med organisationsmedlemmar fällda för valfusk hör till raden av pinsamma nyheter. Negativa beskrivningar av vissa organisationer har nått den allmänna debatten @ när det gäller till exempel den roll som vissa etniska grupperingar spelar i samband med hedersmord och andra former av trakasserier mot kvinnor. En rad kritiska artiklar kring den relativt nya paraplyorganisationen Centrum mot rasism har lett till ett utbrett ifrågasättande av situationen inne i, och mellan, olika organisationer. Det är av största vikt att snarast verka för en allmän granskning av alla organisationer som agerar inom integrationens och antirasismens område. Sverige har inte råd att just nu, när intoleransens hot växer i styrka i världen, inte rannsaka eller låta bli att sanera alla sammanslutningar som definierar sig som toleransens och samförståndets aktiva arbetare.

I förhållande till detta bör man analysera de modeller för finansiering som existerar och också noggrant undersöka de regler och bestämmelser som styr relationerna mellan den tredje sektorn och de andra aktörerna i samhället. Frågan är om de fall av uppenbar korruption som har avslöjats inte har sin förklaring i själva finansieringssättet och i relationerna som med tiden växer mellan den offentliga finansiären @ bidragsgivaren @ och mottagarna av stöd @ de fristående grupperingarna.

I Sverige är det civila samhället huvudsakligen försörjt av bidrag från den offentliga sektorn, bidrag som delas ut av statliga verk, av landstingens och kommunernas förvaltningar eller av centrala organisationer i vilka de ansökande spelar en viktig roll. Ett av de oftast använda kriterierna i utvärderingen av olika organisationers insatser är en redovisning av antalet medlemmar: ju större organisation, desto större bidrag. Ett riksförbund får betydligt mera pengar än en nybildad liten aktiv grupp @ oavsett om riksförbundet egentligen saknar aktivitet och oavsett om den nya lilla gruppen åstadkommer stora positiva förändringar i den miljö den verkar i.

Denna syn på det civila samhället som tyvärr är mycket vanlig hos socialdemokratin bör snarast förkastas. Det är inte mekaniska kvantitativa kriterier @ antalet verkliga eller framfuskade medlemmar @ som ger demokratiskt värde till en organisation. Det som i första hand bör värderas är kvaliteten i det arbete organisationen redovisar och kvaliteten i redovisningen av ekonomi och verksamhet. Och den som genomför denna utvärdering bör kanske inte vara just den myndighet eller organisation som ska dela ut stödet; verkligt oberoende och vetenskapligt tränade utredare kan fungera effektivt som revisorer när det gäller den sociala ekonomins funktionssätt och resultat.

Själva bidragssystemet behöver granskas i detta ljus. Relationen mellan bidragsgivare och bidragsmottagare är inte jämlik och värdig, snarare leder den till hierarkiska skalor och olika grader av över- och underordning. Det är dags att ersätta hela bidragssystemet med andra relationer, till exempel med avtal. Ett avtal är alltid en överenskommelse som sluts mellan jämbördiga parter och ett avtal är inte längre giltigt om en av de berörda inte uppfyller sina skyldigheter. Entreprenader eller varierande typer av kontrakt mellan å ena sidan leverantörer av sociala tjänster från det civila samhället och å andra sidan offentliga och privata köpare av sådana tjänster kan vara jämlika, genomskinliga och tydligare finansieringssätt än dagens bidrag.

Mot bakgrund av den presenterade analysen om svagheterna i det svenska stödet till det civila samhället vill jag nu ställa några frågor till demokratiministern:

Vilka åtgärder avser statsrådet att initiera för att bekämpa tendenserna till korruption som kan iakttas i en stor del av det som vi kallar för samhällets frivilliga sektorer?

Kan statsrådet bidra till en förnyelse av finansieringssystemet för frivilliga organisationer, församlingar och andra fristående sammanslutningar?