den 11 maj

Interpellation 2005/06:400 av Sven-Erik Sjöstrand (v) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist (s)

Eftersökande av skadade djur

Sverige har en organisation för viltolyckor som i vissa delar är väl utformad. I samtliga län finns genom länsjaktvårdsförbundet en uppbyggd eftersöksorganisation som drivs ideellt under perioder. Den enskilde jägaren gör här ett mycket viktigt arbete. Skadade djur kräver eftersök. Att göra kvalificerade eftersök vid skadeskjutningar och viltolyckor kräver högt kvalificerade hundförare och hundar med god rutin. Jägare med erfarenhet säger att i vilttäta områden, där eftersöken försvåras, behöver en eftersökshund få någonstans mellan 30 och 50 eftersök per år för att bli duktig. Sådana eftersöksekipage kan det naturligtvis inte begäras att varje jaktlag ska hålla sig med @ däremot ska de veta var sådan kvalificerad hjälp finns att få på kretsnivå. Vad som inte är bra är att det inte finns någon kvalitetssäkring av de eftersöksekipage som ingår i organisationen. Möjligheten till en kvalificerad utbildning samt auktorisation efter vissa utförda prov av förare och hund skulle säkerligen medföra fler lyckade försök @ allt till viltets fromma.

En del anser att det som saknas i Sverige är en eftersöksorganisation av den modell som finns i Danmark och flera länder på kontinenten. Där finns i varje jaktvårdskrets tillgång till kvalificerade eftersöksekipage. Dessa eftersöksjägare är välutbildade, har tystnadsplikt samt är försedda med legitimation som ger dem rätt att korsa markgränser med vapen och hund. Dessutom säger dansk lagstiftning att om skytten inte funnit det skadade viltet efter senast sex timmars dagsljus så är han skyldig att kontakta en av dessa eftersöksjägare. Med en eftersöksorganisation av dansk modell så hade troligen många vildsvin och annat klövvilt sluppit lida i onödan.

Ett skadat vildsvin tillhör det vilt som kan gå långt efter skottet och passera många gränser innan det ger upp och lägger sig. Allvarligast är läget i områden med många små och ägosplittrade marker. Att i dag kunna genomföra eftersök i sådana trakter är svårt på grund av de problem som kan uppstå vid passerandet av markgränser. I jaktlagen 28 § sägs följande: ”Om älg, hjort eller rådjur har skadats vid jakt på ett jaktområde och tar sig in på ett annat jaktområde, skall jägaren se till att jakträttsinnehavaren där eller markägaren snarast underrättas. Kan dessa nås endast med svårighet, får polismyndigheten i orten underrättas i stället.”

Här bör man observera att våra två farligaste vilt, vildsvinet och björnen, inte ens är omnämnda. Detta är ett lagrum från 1930-talet grundat på de värderingar som då rådde @ en tid då de ekonomiskt värdefulla viltslagen var de omnämnda. Andra vilt kunde man med den tidens etik glömma bort. I dag borde vi ändra på detta och föra in björn och vildsvin i paragrafen.

Jag vill därför fråga jordbruksministern följande:

1. Vad avser jordbruksministern att vidta för åtgärder för att samhället ska få en effektivare eftersöksorganisation?

2. Vad avser jordbruksministern att vidta för åtgärder för att underlätta för eftersökspatrullen att korsa markgränser med vapen och hund?

3. Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att öka tydligheten och kraven på vad en eftersökshund och dess förare ska ha för färdigheter eller kunskaper?