den 13 september

Interpellation 2005/06:4 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)

Nordic Battle Group

Sverige har, genom att anmäla sig som Framework Nation för Nordic Battle Group, tagit det övergripande ansvaret för förbandets funktion och användbarhet. Enligt gällande planeringsförutsättningar ska EU:s snabbinsatsstyrka, inom en radie av 6 000 kilometer från Bryssel, kunna verka tio dygn efter att beslut om insats fattats. Detta ställer bland annat höga krav på förmågan till så kallade strategiska transporter av förbandet.

Alltsedan idén om det svenska deltagandet i snabbinsatsstyrkan väcktes för drygt ett och ett halvt år sedan, har företrädare för Försvarsmakten pekat på stridsfordon 90 som det initialt möjliga fordonsalternativet för de mekaniserade kompanier som ingår i styrkan. Fordonet har emellertid den olägenheten att det svårligen kan transporteras över stora avstånd med flyg. Åtminstone gäller detta när det är fråga om ett större antal fordon.

Nyligen uttalade ÖB att ”det mesta talar för att huvuddelen av Nordic Battle Group kommer att transporteras på köl - men ej hela”. Även om fartygstransport är både enklare och billigare blir det i princip omöjligt att möta de stränga krav på räckvidd och insatstid som gäller för förbandet. Kombinationen av tunga förband och Sveriges geografiska läge gör att vi inte hinner fram.

Nordic Battle Group har av Försvarsberedningen utpekats som ”det enskilt viktigaste inslaget” i Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser (Ds 2004:30 s. 15). Vid försvarsministerns anförande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen tidigare i år angavs den svenskledda snabbinsatsstyrkan som ”en av de viktigaste drivkrafterna” i reformerandet av hela det svenska försvaret. Sverige har dessutom förbundit sig som Framework Nation för styrkan, både mot EU och i en särskild avsiktsförklaring mot Finland, Norge och Estland.

Att presentera ett förband som inte möter de gemensamt överenskomna kriterierna i fråga om användbarhet är inget alternativ. Det skulle innebära en avsevärd prestigeförlust för Sverige som nation och allvarligt skada tilltron till vår förmåga att reformera hela Försvarsmakten.

Mot bakgrund härav undrar jag vilka åtgärder statsrådet är beredd till för att säkra att Sverige når upp till de åtaganden som gjorts i fråga om snabbinsatsstyrkan.