den 5 maj

Interpellation 2005/06:390 av Carl B Hamilton (fp) till utrikesminister Jan Eliasson (s)

Sveriges position i Mellanösternpolitiken

I den senaste utrikespolitiska deklarationen från februari 2006 anges följande mål för den svenska regeringens Mellanösternpolitik:

”Folkrätten, humanitärrätten och de mänskliga rättigheterna vägleder regeringens ställningstagande i aktuella konflikter. Särskilt tydligt är det i Mellanöstern. Därför stödde vi upprättandet av staten Israel och försvarar dess rätt att leva i säkerhet inom erkända gränser, och därför fördömer vi Irans presidents uttalanden. Därför stödjer Sverige palestiniernas rätt till en egen stat. Och därför anser vi att en lösning på konflikten @ som endast kan nås via förhandlingar @ måste baseras på folkrätten.

Med utrymningen av Gaza och delar av Västbanken tog Israels regering ett modigt första steg mot ett fullständigt tillbakadragande från ockuperad palestinsk mark och avveckling av bosättningarna. Det palestinska parlamentsvalet har nu genomförts på ett värdigt sätt. En helt ny politisk situation har uppstått som det internationella samfundet och Israel måste hantera på ett klokt sätt.

Sveriges @ och EU:s @ stöd för fredsansträngningarna måste fortsätta. Vi vill också fortsätta vårt utvecklingsstöd till de palestinska områdena. Graden av samarbete beror dock på hur en ny palestinsk regering agerar. Den måste ta avstånd från våld i ord och handling och acceptera Israels rätt att existera.”

Regeringens agerande i två aktuella frågor med stark koppling till Mellanösternkonflikten ger anledning att fråga om den svenska Mellanösternpolitiken håller på att ändra inriktning.

För det första gäller det regeringens beslut föregående vecka att stoppa flygvapnet (F 17 i Blekinge) från att delta i en sedan länge planerad internationell flygövning i Italien, med bland flera andra länder Israel som deltagare. Utrikesministerns förklaring till avlysningen av övningen var att Sverige med största sannolikhet i framtiden inte kommer att ingå i en internationell operation tillsammans med Israel, och därför inte heller behöver öva med landet. (Argumentet är sökt av flera skäl, bland annat som logiken skulle bjuda att Sverige inte heller deltar i övningar där till exempel Mongoliet deltar, vilket dock hänt.)

Folkpartiet anser att Sverige bör spela en aktiv roll för en fredlig lösning av konflikten i Mellanöstern. Beslutet att inte samöva med demokratin Israel innebär dels att Sverige särbehandlar ett land i regionen, som dessutom är en av regionens mycket få demokratier, dels minskar möjligheten för Sverige att vara trovärdigt hos båda parter i konflikten och den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern.

Det förefaller i denna affär oklart om den nye utrikesministern ville ändra balansen i regeringens syn på Hamas: ”Det är riktigt att @ som EU beslutat @ kräva att Hamas accepterar förhandlingar och tvåstatslösning”, säger utrikesminister Jan Eliasson till TT den 29 april. ”Men kraven måste framställas åt båda håll. Det finns många element i israelisk politik som det finns anledning att diskutera.” Vilka är dessa element, och vad gör det aktuellt som diskussionsämne i en jämförelse med terrororganisationen Hamas, som har ett stort antal självmordsattacker mot Israel på sitt samvete?

För det andra ger utrikesministerns agerande med anledning av det planerade besöket i Malmö av företrädare för Hamas @ planerat till i mitten av maj @ näring till tesen om ett perspektivskifte i den svenska politiken i Mellanöstern. I stället för att direkt, tydligt och klart markera avstånd till den terrorstämplade organisationen Hamas, till exempel genom att upprepa den utrikespolitiska deklarationens krav på att organisationen måste ta avstånd från våld och erkänna Israels rätt att existera, försvarade Jan Eliasson Hamasmedlemmarnas möjlighet till besök Sverige @ om än utan möte med regeringsrepresentanter @ samt vikten av dialog. Initiativet att ledamöter av regeringspartiets riksdagsgrupp bjudit in Hamas till riksdagen har Jan Eliasson inte haft några avvisande synpunkter på: ”det är en fråga som jag inte lägger mig i” (till TT den 2 maj). Det var sålunda statsministern @ inte utrikesministern! @ som kort och koncist klargjorde att det inte fanns något svenskt intresse att bevilja Hamasföreträdarna visum till Sverige.

Statsministerns ställningstagande har därefter kritiserats av regeringens stödpartier. ”Regeringen bör bjuda hit [Hamasföreträdarna] och se till att de får en visering till Sverige. Sen måste regeringen avgöra på vilken nivå den är beredd att träffa dem. Men man bör medverka till att det är möjligt att föra en dialog med svenska organisationer och riksdagsledamöter”, säger Alice Åström (v) till SR Ekot den 4 maj. I samma radiosändning säger Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson: ”Om [Sverige] ska vara kvar i Schengen måste vi kunna bestämma i Sverige om vi ska föra en dialog med andra människor och släppa in dem till Sverige för att hålla öppna demokratiska möten”, det vill säga Sverige bör lämna Schengensamarbetet och @ inte bara som tidigare i Miljöpartiets stämmobeslut, Europeiska unionen. (Uttalandet är intressant eftersom det innebär att Miljöpartiet tänker sig att Sverige ska stå längre bort ifrån EU än Norge, som ju är medlem av Schengensamarbetet.)

Kopplingen mellan de två åtgärderna är jag inte ensam om: Israels Stockholmsambassad gjorde i ett uttalande en koppling mellan tillbakadragandet från flygövningen och det planerade besöket av två medlemmar i Hamas i Sverige. ”De två Hamasmedlemmar som kommer till Sverige i maj månad kommer för att samla stöd för Hamas @ det vill säga för en terrororganisation. Medlemmar av Hamas är inte oskyldiga åskådare. Vi ser onekligen ett samband mellan dessa två händelser och finner Sveriges ställningstagande till dem oroväckande.” (TT-intervju den 27/4)

Mot bakgrund av det ovan sagda ställer jag följande frågor till utrikesministern:

Har utrikesministern för avsikt att på någon punkt ändra Sveriges position i Israel-Palestinakonflikten jämfört med den senaste utrikesdeklarationen?

Vilka är de ”element i israelisk politik” som utrikesministern ska ta upp till diskussion i jämförelsen med Hamas politik?