den 21 april

Interpellation 2005/06:357 av Gunnar Andrén (fp) till finansminister Pär Nuder (s)

Hanteringen av statskassan

Riksrevisionen har den 19 april 2006 via riksrevisorerna Lennart Gruvberg, Eva Lindström och Kjell Larsson samt revisionschefen Karin Holmerin rapporterat till Riksrevisionens styrelse om den nu avslutade årliga revisionen av statliga myndigheter för 2005, i allt omkring 260 myndighetsrevisioner.

Glädjande nog har Riksrevisionen funnit att med få undantag uppfyller de svenska myndigheterna högt ställda krav på redovisning av hur man hanterar skattebetalarnas pengar.

Av de 260 granskade myndigheterna, som totalt hanterar många hundratals miljarder kronor, har Riksrevisionen @ vilket anmälts till regeringen @ endast i 16 fall för 2005 funnit skäl att göra sådana påpekanden (2004 var det 12 fall) att revisionsberättelserna inte blivit, på revisionssvenska, rena.

Det betyder inte att allt kan sägas vara gott och väl.

Man bör ständigt erinra sig den förutvarande partisekreteraren och socialministern Gustav Möllers kloka devis att varje illa använd skattekrona är en stöld från medborgarna.

Och därifrån är steget inte långt till att fundera kring om varje skattekrona, bortom revisionsverksamheten, verkligen används på det sätt Möller önskade.

Styrelserna i de statliga verken, myndigheterna och andra med skattemedel granskade institutioner har en mycket viktig funktion för att se till att skattebetalarnas medel används effektivt. Genom att organisationen ser mycket olika ut mellan olika statliga institutioner @ vilket förvisso kan ha goda historiska eller andra organisatoriska grunder @ är det inte kutym, och än mindre obligatoriskt, att styrelserna eller verksledningarna i de anslagsfinansierade institutionerna personligen träffar företrädarna för Riksrevisionen. Det borde enligt min mening framgå av regleringsbreven för verkschefer och styrelser att detta är ett viktigt åliggande för alla anslagsberoende myndigheter.

Varför det inte är på detta sätt kan man inte mycket mer än spekulera över. Men man kan anta att en frekvent underliggande förklaring kan ligga i det förhållandet att regeringen betraktas som myndigheternas huvudman, inte riksdagen som ytterst beviljar alla anslag eller riksdagens särskilda kontrollmakt, Riksrevisionen.

Enligt min mening ligger det i skattebetalarnas uttalade intresse att regeringen klargör att statliga styrelser och verkschefer bör fästa större avseende än hittills vid den årliga revisionen som sker genom Riksrevisionen.

Men det finns ytterligare två ting att diskutera i detta sammanhang, aktualiserade vid genomgången av 2005 års revision av de 260 myndigheterna i Riksrevisionens styrelse.

Det gäller dels lokalutnyttjande, dels frågan om anslagssparande eller anslagsutnyttjande sent under budgetåret.

Vid sidan av personalkostnader är största utgiftsposten i praktiskt taget varje statlig myndighet, såvitt avser själva myndighetsförvaltningen, lokaler. Från statens sida har gjorts och görs betydande centrala insatser för att se till att statliga myndigheter förses med ändamålsenliga och representativa lokaler för att kunna lösa sina uppgifter.

På direkt fråga i samband med rapporteringen till Riksrevisionens styrelse om 2005 års revision av de statliga myndigheterna framgick att frågan om ändamålslämpligheten av de statliga myndigheternas lokaler inte tillhör det som granskas av Riksrevisionen.

Det kan säkert i många fall förklaras med att lokalfrågan endera avses avgjord av andra ansvariga för lång tid sedan eller att frågan om lokalerna, vid sidan av den direkta kostnaden, av styrelser och verksledningar verkar så svår eller komplex att ta i att det enklaste är att avstå.

En tredje förklaring är naturligtvis också möjlig, nämligen att lokalfrågan är optimalt löst i förhållande till både anslagens storlek, verksamhetens omfattning och alternativa lokallösningar. I så fall @ om vi redan befinner oss i den bästa av världar @ finns bara skäl att gratulera skattebetalarna, regeringen och riksdagen.

I privata verksamheter, likaså i fackliga eller liknande sammanhang, spelar lokalfrågor en stor roll så snart fråga om organisationsförändringar av någon orsak blir aktuell. Varje företags- eller organisationsledning har att, inför medlemmar, kunder, aktieägare eller andra intressenter, av ekonomiska skäl ständigt överväga alternativa lokaler. Omflyttning @ liksom nybyggnation @ av många företag och organisationer förklaras ofta av möjliga kostnadsreduceringar genom att flytta in i ”nya” lokaler.

Enligt min mening måste statens lokalförsörjningsansvar delegeras mer än vad som i dag blivit fallet, ned till styrelser och verksledningar. Det borde ingå som en självklar del i den årliga revisionen att bedöma om den organisation man har också har den för verksamheten @ och därmed skattebetalarna @ optimala lokalförsörjningen.

Riksrevisionens årliga genomgång bör enligt min mening särskilt omfatta denna punkt, styrelsernas och verksledningarnas ansvar för den optimala lokalförsörjningen.

På motsvarande sätt behöver vid varje tidpunkt frågan om utgifternas nödvändighet prövas i anslagsfinansierade verksamheter. Av tidigare års granskningar har framgått @ i vissa fall länsstyrelser @ att betydande ekonomiska transaktioner vidtagits av myndigheterna för att endera flytta kostnader mellan kalenderår, till exempel genom förskottsbetalningar, eller vidta inköp som åtminstone till viss del är motiverade av att pengar finns kvar på anslaget mot slutet av året och, om de ej utnyttjas före den 31 december, kan bli föremål för ökat krav på anslagssparande eller rent av sänkta anslag.

Problemet ska självfallet inte överdrivas, men i Gustav Möllers anda @ som jag gärna gör till min egen @ bör revisionen av anslagsfinansierade verk och myndigheter inbegripa en jämförelse mellan budgetäskanden och utfall, detta för att i bästa fall kunna konstatera överensstämmelse mellan plan och verklighet, i sämsta fall spåra avvikelser som betingas av rädsla för att gå miste om framtida anslag genom förändrade anslagsnivåer i nedåtriktad riktning. Man kan ana att på detta område finns utrymme för att tesen ”Många bäckar små gör en stor å” har sitt berättigande.

Frågan om anslagssparande har många bottnar, fler än den som tar sig uttryck i Finansdepartementets önskan att till statkassan dra in så mycket pengar som möjligt.

Detta kan, om inte en mycket god förklaring ges till anslagssparandet, resultera i att förväntade goda prestationer, som normalt skulle ha premierats om de förekommit i privata verksamheter, inte verkställs på grund av att man lätt inser att myndigheten inte kommer att komma i åtnjutande av den goda hushållningen med skattebetalarnas medel.

God ekonomisk hushållning i myndigheterna kan stå i motsats till detta mål, en god ekonomisk planering kan förutsätta att pengar sparas över ett årsskifte i stället för att av snöda anslagsskäl förbrukas på ett sätt som står i motsats till den anda som i detta avseende var Gustav Möllers och som borde omfatta varje ansvarig för hantering av skattebetalarnas pengar.

Mot denna bakgrund önskar jag att till chefen för Finansdepartementet få framställa denna fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att, mot bakgrund av förhållanden som beskrivs i Riksrevisionens årliga granskning av 260 statliga myndigheter och institutioner, stimulera styrelser och verksledningar att aktivt medverka i den årliga revisionen, att verka för att lokalförsörjningsfrågan blir en högre prioriterad fråga för myndigheterna och att inspirera till effektivare och även i somliga fall mer rationell hantering av anslagsfinansierade verksamheter, bland annat genom en mer genomtänkt syn på anslagssparandets moraliska effekter för verksamheterna i framtiden?