den 4 april

Interpellation 2005/06:334 av Kalle Larsson (v) till statsrådet Barbro Holmberg (s)

Kvotflyktingars integrationspotential

På ett område inom flyktingpolitiken har Sverige skaffat sig ett gott internationellt anseende, nämligen genom den årliga flyktingkvot som används för att i samarbete med FN:s flyktingkommissariat erbjuda skydd genom vidarebosättning till personer som befinner sig i ett tredjeland och inte har tillgång till någon långsiktig lösning. Traditionellt har Sverige erbjudit sig att genom kvoten ta emot flyktingar som varit särskilt utsatta, bland annat sjuka och handikappade flyktingar, och där flyktingkommissarien haft svårt att få fram erbjudanden om vidarebosättning.

Nu har denna politik övergetts. Snäva och brutalt nationella intressen ska styra även på detta område. I regeringens årliga skrivelse till riksdagen om migration och asylpolitik, som lämnades till riksdagen i oktober 2005, ges vissa antydningar om nyorienteringen. I skrivelsen sägs att utgångspunkten för uttagning på kvoten ska vara individuella skyddsbehov; att flyktingen är särskilt sårbar eller utsatt eller svår att placera ska således inte längre tillmätas betydelse. Vidare sägs att möjligheterna för ett gott mottagande och integration ska beaktas.

I samhällsprogrammet Faktum som sändes av Sveriges Television den 27 mars gjordes en genomlysning av den nya politiken. Eva Demant, som representerar FNs flyktingkommissariat i dessa frågor, förklarade i programmet att Sverige tackat nej till att ta emot åtskilliga flyktingar under år 2005 som flyktingkommissariatet bett Sverige ta emot. Sverige använde inte hela kvoten för 2005, 1 700 personer, utan tog bara ut 1 200 personer. Erik Stenström från Integrationsverket som deltagit i flyktinguttagningarna förklarade i programmet att ”tidigare tog vi ut sådana som kostade massor av pengar, men nu tar vi sådana som inte kostar så mycket”.

FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har sju kriterier för vidarebosättning för flyktingar som befinner sig i ett tredjeland:

1. Skyddsbehov

2. Tortyroffer med vårdbehov

3. Utsatta kvinnor

4. Familjeåterföreningsfall

5. Flyktingbarn och -ungdomar

6. Äldre

7. Flyktingar utan förutsättningar att integreras lokalt.

Nu satsar Sverige bara på att ta ut flyktingar ur den första kategorin och med beaktande av deras ”integrationspotential”. Detta har lett till att Sverige har lämnat avslag på många fall som presenterats av flyktingkommissariatet. Ruben Ahlvin på Migrationsverket, som under lång tid deltagit i dessa kvotuttagningar, förklarade att han har intrycket av att flyktingkommissariatet börjat ge upp att presentera nya fall för de svenska myndigheterna eftersom de så ofta får avslag.

Vidare är det väl känt att de kvotflyktingar som trots allt accepteras av Sverige ofta inte får det stöd de behöver för att få fullt tillträde till det svenska samhället. Exempelvis har burmeser som antagits på flyktingkvoten vittnat om allvarliga brister i introduktionen och anser sig inte alls ha fått de verktyg som behövs för att kunna arbeta och leva som fullvärdiga samhällsmedborgare.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Holmberg:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att snarast klargöra att det är behovet av skydd och övriga kriterier uppställda av UNHCR och inte förutsättningarna för integration som är avgörande för vilka som ska tas ut på flyktingkvoten?