den 3 april

Interpellation 2005/06:332 av Ulf Nilsson (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky (s)

Tillgången till speciallärare

Speciallärarna är på väg bort från den svenska skolan. Det blir allt ovanligare att specialutbildade lärare ger stöd till elever med stora svårigheter. Orsaken är att högskoleutbildningen för speciallärare ändrades till en ny specialpedagogutbildning för 16 år sedan.

Vi har i Folkpartiet liberalerna länge varit kritiska till att specialpedagogutbildningen inte betonar det direkta arbetet med elever i behov av särskilt stöd, vilket speciallärarutbildningen gjorde före 1990. Dessutom menar vi att det finns ett stort behov av speciallärare med ämnesbehörighet. Många elever behöver stöd av speciallärare i till exempel svenska eller matematik. Regeringen har hela tiden hävdat att den nya utbildningen är bättre, men med Högskoleverkets färska utvärdering av specialpedagogutbildningen går det inte att blunda för problemen längre.

”Samtliga utbildningar har dock tolkat dessa (mål) som att specialpedagogen har en ny yrkesroll, där det konkreta arbetet med elever i behov av särskilt stöd är ett underordnat mål. Som bedömargruppen redovisar i sin rapport är dock förväntningarna och behoven i skolorna stora vad gäller konkret arbete med elever med inlärningssvårigheter.” (Rapport 206:10 R)

Högskoleverket ifrågasätter till och med examensrätten för specialpedagogutbildningarna i Umeå och Stockholm.

Egentligen har högskolorna levt upp till den tydliga beställning de fick från riksdagens socialdemokratiska majoritet för drygt 16 år sedan. Regeringen konstaterade då i sin proposition om specialpedagogutbildningen: ”Specialundervisningen används i stället ofta som ett medel för skolan att försöka lösa sina undervisnings- och differentieringsproblem.” Man ställde sig trots massiv kritik från remissinstanserna bakom den utredning som sade att antalet speciallärartjänster kunde skäras ned med hälften. Den lösning som regeringen förespråkade i stället för speciallärare var att inrätta arbetslag. Dessa skulle satsa på ”såväl det förebyggande elevvårdsarbetet som arbetet med elever som har en komplicerad inlärningssituation”. Den specialpedagogiska utbildningen skulle därför förändras så att den rådgivande funktionen förstärktes på bekostnad av kunskaper om arbete direkt med eleverna (proposition 1988/89:4).

Det är nu hög tid att regeringen tar sitt ansvar för att speciallärarna håller på att försvinna i den svenska skolan. Utslagningen av barn i behov av stöd måste upphöra. Det borde utformas utbildning med tydligt mål att utbilda undervisande speciallärare.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet om han är beredd att vidta några åtgärder för att återinföra en speciallärarutbildning med huvudfokus på direkt arbete med elever i behov av stöd.