den 17
mars
Interpellation 2005/06:312 av Gustav Fridolin (mp) till utrikesminister
Laila Freivalds (s)
HBT-personer i Polen
I Sverige går utvecklingen för homosexuella,
bisexuella och transpersoner åt rätt håll. Vi har riksdagens majoritet för en
könsneutral äktenskapslagstiftning, lesbiska par har rätt till assisterad
befruktning och det finns en långsamt ökande medvetenhet i samhället om att
heterosexualitet bara är en av flera sexuella inriktningar. De heterosexuellas
privilegier försvinner undan för undan. Det betyder självklart inte att vi är
färdiga, inte minst hatbrotten mot HBT-personer visar på en ständigt närvarande
homofobi som vi måste bekämpa. Men utvecklingen är med oss.
Annorlunda
ser det ut i flera av våra grannländer. Moskvas borgmästare förbjöd nyligen den
Pride-parad som skulle gå genom staden. I Riga bannlystes allt Pride-firande
under sommaren 2005. I Polen ägnade den blivande presidenten Lech Kaczynski sin
valkampanj åt att smutskasta och förnedra homosexuella. Förra årets Warszawa
Pride förbjöds och de som trots detta genomförde sitt firande åtalades och
riskerar fängelse. I staden Poznan har demonstrationer för HBT-personers
rättigheter nekats tillstånd av borgmästaren, och de som trotsade
demonstrationsförbudet möttes av våldsamma ingripanden från den lokala polisen.
Den 9@11 juni 2006 hålls Warszawa Pride igen, även denna gång under hot om
förbud och våld.
HBT-personers
situation i Polen är mycket svår. President Lech Kaczynski verkar aktivt för en
försämring av de medborgerliga fri- och rättigheterna för HBT-personer,
motarbetar alla former av öppenhet och uppmanar homosexuella att inte leva ut
sin läggning. Lech Kaczynski har gjort mängder av homofobiska uttalanden,
hävdat att homosexuella inte borde få utöva vissa yrken, att homosexualitet
inte är förenligt med den ”polska kulturen” och att Pride-firande är ett
”allvarligt hot mot social ordning och egendom”. Presidentens uttalanden
stärker homofoba stämningar och understöder våld och diskriminering mot HBT-personer.
Som
medlem i Europeiska unionen, Europarådet och OSSE har Polen accepterat
organisationernas principer om icke-diskriminering och mötesfrihet. Trots det
begränsar och kränker landets president, parlament och myndigheter aktivt HBT-personers
medborgerliga rättigheter. Som medlemmar i samma politiska union och som goda
grannar har Sverige ett ansvar att försöka påverka situationen för HBT-personer
i Polen, att sätta press på landets regering och ge aktivt stöd åt de
organisationer som kämpar mot förtryck och diskriminering.
Ett
fåtal andra länder i världen har kommit så långt som Sverige när det gäller
frihet och rättigheter för homosexuella, bisexuella och transpersoner. De allra
flesta av världens HBT-personer lever sina liv i tystnad, glömska, intolerans
och bristande respekt. I Sverige kan man stå i parlamentets talarstol och hävda
HBT-personers rättigheter. I många andra länder skulle en sådan handling vara
omöjlig @ i vissa länder till och med dödlig. Sverige är ett föregångsland i
världen när det gäller rättigheter för HBT-personer, men med denna position
kommer också moraliska skyldigheter. Vi måste föra en utrikespolitik där vi
visar att vi tar dessa frågor på allvar. Vi måste visa att vi verkligen
inkluderar HBT-personers rättigheter när vi talar om de mänskliga rättigheterna.
Vi måste protestera tydligare, säga ifrån mer och agera oftare när utländska
regimer sysslar med den här typen av diskriminering och förtryck. Vi vet att
internationella påtryckningar och protester kan påverka regeringar och system
och att livet för många människor skulle kunna förändras om vi sätter större
press på deras regeringar. Vi har det här utrikespolitiska verktyget. Vi måste
göra vår röst hörd.
Ändå
är Sveriges utrikespolitik i många avseenden fattig på en aktiv internationell
HBT-politik. Inte någonstans i regeringens utrikespolitiska deklaration finns
en rad om regeringens syn på de internationella HBT-frågorna. Asylpolitiken är
ofta blind för diskriminering mot HBT-personer. Sverige borde spela en mer
aktiv internationell roll när det gäller rättigheter för HBT-personer i
världen.
Mot
bakgrund av detta vill jag fråga utrikesministern vilka åtgärder hon avser att vidta
för att protestera mot den negativa utvecklingen för HBT-personer i vårt
grannland Polen.
Vilka
utrikespolitiska verktyg avser utrikesministern att använda för att agera mot
den offentliga homofobi som växer i ett av EU:s största länder?
På
vilket sätt avser ministern att inkludera homosexuellas, bisexuellas och
transpersoners fri- och rättigheter i begreppet mänskliga rättigheter när hon agerar på den internationella
politiska arenan?