den 15 mars

Interpellation 2005/06:305 av Margareta Andersson (c) till statsrådet Morgan Johansson (s)

Stulen barndom

De senaste veckorna har debatten i Småland och även på andra ställen varit livlig om de barn som varit fosterhemsplacerade och fått sin barndom ”stulen”. Man har i Aneby dragit i gång ett nätverk som förmodligen blir en förening med namnet Stulen Barndom. De som dragit i gång verksamheten har varit fosterhemsplacerade av Stockholms stad under 1940‑, 1950‑, 1960-talen och även senare.

De upplevelser de här människorna berättar om är upprörande och omänskliga. Man har placerat barn långt från det biologiska hemmet, förbjudit föräldrarna att ha kontakt med barnen, inte haft tillräcklig tillsyn över fosterhemmen. I fosterhemmen har barnen utsatts för förnedrande behandling, misshandel och tvångsarbete. Sexuella övergrepp har förekommit. Jag hade svårt att tro att det var sant när jag hörde vad de berättade vid det möte jag var inbjuden till i Aneby den 4 mars i år.

Tyvärr fanns också några yngre personer med vid mötet som ganska sent varit utsatta för liknande saker vid fosterhemsplaceringar. Någon hade dessutom blivit utsatt för övergrepp på ett av staten drivet ungdoms- och skolhem. Det var svårt att höra hur barn och ungdomar aldrig blivit lyssnade till och trodda i sina berättelser. Alltför många myndighetspersoner hade sopat problemen under mattan. Alltför sällan hade oanmälda besök i fosterhemmen gjorts. Barnens upplevelser hade ignorerats.

Människorna i Stulen Barndom kommer att driva ersättningsanspråk mot Stockholms stad och också kräva upprättelse i form av en ursäkt från myndigheterna. Man kräver också bättre tillsyn och högre kvalitet i nuvarande verksamhet bland barn som är i ett väldigt utsatt läge. Samtidigt är man klar över att fosterhemsplacering kan vara en sista utväg i ett mycket svårt läge för ett barn. Man kräver dock att fler möjligheter till stöd och hjälp i den biologiska familjen ska prövas innan man tar till fosterhemsplacering. Bättre uppföljning av placeringarna där man stöttar barnet och både biologiska föräldrar och fosterföräldrar krävs också.

Fler kommuner än Stockholm kommer säkert också att få motsvarande skadeståndsanspråk.

Med ledning av ovanstående frågar jag statsrådet:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att de här människorna ska få upprättelse och kunna gå vidare i livet?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förstärka skyddet för barn som placeras i fosterhem eller ungdomshem för övergrepp av olika slag?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förstärka stödet till dem som åtar sig uppgiften att verka som fosterföräldrar?