den 15 mars

Interpellation 2005/06:303 av Birgitta Sellén (c) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky (s)

Framtiden för Filmarkivet i Grängesberg

För att rädda den svenska smalfilmen inför framtiden beslöt regeringen 2002 att starta en räddningsaktion genom att etablera ett nationellt filmarkiv i Grängesberg. Detta efter att en statlig utredning ( SOU 1998:41) föreslagit en satsning på ett centrum för dokumentär film. För att göra även den dokumentärfilm tillgänglig som inte längre skyddas av upphovsrätt, det vill säga som är äldre än 70 år, beslöts att dessa filmer skulle förvaras, brukas och tillgängliggöras i arkiv i Grängesberg. Filmer som är aktuella för räddningsaktionen är i första hand dokumenterande (icke fiktiv) smalfilm på 8, 9,5 och 16 millimeter. Det handlar om filmer som är ett värdefullt kulturarv som är tänkt att bevaras och som ger ovärderlig kunskap om vårt förra sekel. Filmerna finns i dag hos museer, föreningar, kommuner, företag och även hos privatpersoner @ filmer som visar hur vårt samhälle utvecklades under 1900-talet.

Uppdraget som arkivet bland annat har fått är att:

· samla in kulturhistoriskt intressanta filmer;

· bevara och vårda filmerna;

· rädda filmerna från kemiska och mekaniska hot;

· kopiera filmerna för att underlätta visningar.

Ursprungligen talades det om att även filmer från SVT och Svenska Filmarkivet, det vill säga även 35-millimetersfilmer, skulle bevaras i Grängesberg. På grund av att Filmarkivet inte fått de resurser som de behöver har detta inte varit möjligt hittills. Behovet av att bevara filmer är oändligt mycket större än vad som kan genomföras med de knappa resurser som regeringen ger till Grängesberg. Det utlovades många miljoner av dåvarande kulturminister Marita Ulvskog, och med de pengar som man planerade för skulle ca 20 personer kunna anställas. Det är långt kvar till det antalet i dag eftersom de utlovade pengarna uteblivit. Visserligen har de nu fått två nya tjänster under två år, men det är inte tillräckligt. I dag får man 5 miljoner per år, men det skulle behövas minst det dubbla för att man ska kunna ta hand om alla de filmer som skickats in till Filmarkivet.

Jämför man det med andra länder är det en droppe i havet. I Norge (Mo i Rana) satsar staten många miljoner och de har ett arkiv med nya och bra tekniska apparater, medan Sverige bara arbetar med gamla apparater.

Vid ett möte med ansvariga personer vid Filmarkivet fick jag information om att väldigt många filmer har skickats till Grängesberg, men på grund av att de är underbemannade hinner de inte skanna alla filmer utan koncentrerar sig på de filmer där ägarna berättat vad de ska använda dem till. Det innebär att de som skickat filmer bara för att få dem bevarade får vänta länge innan de eventuellt får tillbaka en kopia av sin film. Detta är inte acceptabelt. Enligt uppgift finns det ca hundra miljoner meter film som ska bevaras och det säger sig självt att det behövs många personer för att klara av detta.

Ett annat problem med bevarande av gamla filmer handlar om SVT:s gamla filmer som i början av 1990-talet skickades till Kodak i Italien. Kodak ville göra experiment med de gamla nitratfilmerna. Visserligen överfördes materialet till safety film som ligger nedfryst och förvaras i Rotebro, men det är kopior och därmed inte lika bra kvalitet som originalfilmerna. Kodak ville sedan lämna tillbaka filmerna till Sverige, men SVT tackade nej, vilket har inneburit att Kodak skickade filmerna till Rothchester i USA. Det kan inte vara så att vårt kulturarv ska ligga i USA; det måste vi förvara i vårt eget land. Lämpligt ställe är Filmarkivet i Grängesberg, för där finns det plats.

Mina frågor till kulturministern är följande:

Vilka utvecklingsplaner för framtiden har statsrådet när det gäller Filmarkivet i Grängesberg?

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att få hem SVT:s filmer som ligger i USA?