den 14 mars

Interpellation 2005/06:298 av Lena Adelsohn Liljeroth (m) till justitieminister Thomas Bodström (s)

Polisens inställning till att bekämpa klotter

Skadegörelse i form av klotter är ett större samhälls- och individproblem än många verkar förstå. För de flesta medborgare räcker det med att konstatera att skadegörelsen allvarligt förfular och förstör och gör gatumiljön otrivsam och otrygg. Människor slutar att bry sig. Klotter föder alltid mer klotter.

Många goda krafter förenas i kampen mot klottret. Vi vet nu att det är viktigt att omedelbart sanera och försöka få bort spåren av skadegörelsen. En helt ny bransch @ klottersanerare @ har vuxit fram. Men hur många hundratals miljoner kronor som skattebetalare, hyresgäster, affärsidkare och konsumenter indirekt tvingas betala är inte lätt att räkna ut.

Andra former av klotterbekämpning är samverkan mellan myndigheter och dialog med ungdomar för att försöka locka över dem till andra och legala aktiviteter. Vissa kommuner har gjort försök med så kallade lagliga väggar. I de allra flesta fall har detta i stället slutat med aktiv nyrekrytering av unga klottrare och att klottret spritt sig till nya områden.

Skadegörelse i form av klotter är allvarlig brottslighet och även en inkörsport till grövre kriminalitet. Riksdagen markerade också detta när lagen skärptes för ett par år sedan. Många av de aktiva klottrarna har ett digert brottsregister i andra avseenden med både tillgrepps‑, vålds- och narkotikabrott.

I klottervärlden finns dessvärre en stor grupp ”toys”, yngre pojkar som ser de äldre som förebilder och hjältar. Detta är allvarligt. Dessa yngre barn har i en del fall föräldrar som ”abdikerat” från föräldrarollen och som inte längre orkar hjälpa sina barn. I andra fall är föräldrarna omedvetna om vad barnen ägnar sig åt på nätterna eller när de inte är i skolan.

Det finns även en tredje grupp föräldrar som tycker att det är ”bra att barnen målar och uttrycker sig genom konst”.

Många klottrare har genom åren dömts till böter och har så pass stora skulder hos kronofogden att de inte känner någon som helst motivation att börja arbeta och därmed betala skatt.

I Stockholms län uppskattar polisens klotterkommission att det finns ca 600@700 aktiva klottrare. De drygt 20 000 anmälningar som gjordes i fjol motsvarar inte på långt när allt klotter som gjordes på elskåp, bänkar, fasader, vägskyltar, statyer, murar, t-banestationer, tåg, fönsterrutor, bergväggar, utebelysningar, papperskorgar, gångtunnlar, tak (!), hissar och dörrar. En del klottrare inser inte att deras ”färgläggning” av många andra människor faktiskt upplevs som en mental våldtäkt, andra klottrare bryr sig över huvud taget inte. De skiter i oss!

Polis och åklagare behöver få större möjligheter att agera mot denna ökande brottslighet. Det kräver i sin tur prioriteringar och resurser i form av utbildad och engagerad personal, tydliga direktiv och en lagstiftning som stöder och ger polis och åklagare möjligheter att agera. Denna skadegörelse får inte längre betraktas som ”pojkstreck” eller ofog.

Därför är det mycket oroväckande när rikspolischefen Stefan Strömberg säger att ”vi måste inse att en mycket stor mängd av de brott som anmäls till polisen inte går att utreda. Det är klotter, cykelstölder och liknande.” (tidningen Metro den 6 mars 2006).

Rikspolischefen tillägger att det inte lär bli så mycket bättre i framtiden och att mängdbrotten måste prioriteras ned.

Klotter är förvisso ett mängdbrott i den meningen att det är vanligt förekommande. Men enligt min mening är inte klotter ett litet brott; det handlar om skadegörelse, inte sällan grov skadegörelse, och är i många fall inkörsport till ännu grövre kriminalitet.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga om justitieministern delar rikspolischefen Stefan Strömbergs uppfattning att klotter inte ska vara ett prioriterat brott och om han avser att verka för en sådan nedprioritering.