den 8 mars

Interpellation 2005/06:293 av Camilla Sköld Jansson (v) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin (s)

Kvinnors rädsla i det offentliga rummet

Samhällsplanering förväntas vara till lika stor nytta för kvinnor som för män. Utgångspunkten i planeringen av det offentliga rummet är att det är till för alla. Men när flickor och kvinnor tvekar att röra sig ute ensamma när det har blivit mörkt, när fler flickor och kvinnor än pojkar och män känner sig rädda för våld och övergrepp, är det mycket tveksamt om vi kan tala om ett offentligt rum som är till för alla.

Kvinnors otrygghet och oro är en känsla som är så självklar att den knappt märks. Det handlar om den så kallade vardagsrädslan. Vardagsrädsla är att avstå från promenaden eller joggingturen när det blivit mörkt, det är att ha koll på vem som kliver av bussen, byta trottoar, försöka vara osynlig, ta en omväg, ha nycklarna mellan fingrarna och mobiltelefonen nära till hands. Det handlar om att vara på sin vakt, se sig om över axeln, analysera sin omgivning, göra riskbedömningar och vara beredd på ovälkomna närmanden eller övergrepp.

När kvinnors liv begränsas och beskärs av rädsla och otrygghet på det här sättet är det ytterst en fråga om demokrati.

Kvinnors rädsla och otrygghet grundar sig i samhällets könsmaktsordning. Därför är det viktigt att diskutera hur maktförhållanden kommer till uttryck i människors användning av staden, och i den diskussionen bör rädslan vara utgångspunkten. Här handlar det inte om att lägga ett kvinnoperspektiv på trygghetsfrågan utan om att integrera ett maktperspektiv på problemet rädsla.

Det fysiska rummets utformning påverkar i hög grad upplevelsen av rädsla. Otrygghet borde vara lätt att minska med relativt få medel om maktperspektivet och kunskapen om rädsla finns med redan på ett tidigt stadium av planeringen.

Enkla grepp som att undvika slutna rum med höga häckar eller växter och alltid eftersträva fri sikt, skapa bättre belysning i motionsslingor och på avskilda cykelvägar samt bygga bort gångtunnlar skulle kunna lindra många kvinnors vardagsrädsla.

Enbart bättre belysning löser inte problemet med flickors och kvinnors rädsla men det är ett av många sätt att försöka skapa ett offentligt rum som i realiteten är till för alla.

I dag behandlas frågor om stadens tillgänglighet och om trygghet som könsneutrala fast de inte är det; generellt läggs för liten tonvikt vid kvinnors rädsla. Kvinnor och män upplever trygghet och säkerhet på olika sätt och de har olika rörelsemönster i det fysiska rummet. Därför bör vi alltid ställa oss frågor kring vems kunskap det är som har legitimitet, vem det är vi bygger och planerar för och på vilket sätt vi gör det.

Samhället måste ta ett större ansvar för det konkreta arbetet med att både förebygga våldet och att hantera konsekvenserna av det. Ett liv fritt från rädsla, hot och våld är en mänsklig rättighet.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga ministern:

1. Vilka åtgärder har ministern för avsikt att vidta för att minska flickors och kvinnors rädsla och otrygghet i det offentliga rummet?

2. Vad tänker ministern göra för att integrera jämställdhetsperspektiv i byggande och fysisk planering?