den 8 mars

Interpellation 2005/06:290 av Lars Ångström (mp) till försvarsminister Leni Björklund (s)

Miljöarbetet inom försvaret

Riksdagen fattade år 1988 ett beslut som innebär att sektorsansvaret för miljöfrågor fick stor tyngd. I beslutet betonades att alla sektorer i samhället har ett miljöansvar inom sitt verksamhetsområde och ska ta ansvar för att lösa dagens miljöproblem och hindra uppkomsten av nya. År 2000 förtydligade regeringen detta i propositionen Svenska miljömål @ delmål och åtgärdsstrategier (2000/01:130).

Regeringen har utsett Försvarsmakten till sektorsansvarig myndighet och inom försvarssektorn har miljöarbetet utvecklats på ett generellt sett positivt sätt. Myndigheterna inom sektorn arbetar nära varandra för att samordna och inrikta miljöarbetet. Som exempel kan nämnas den delegation som bildats, Försvarssektorns miljödelegation, bestående av myndigheternas överdirektörer eller motsvarande. I delegationen, som ska sammanträda minst två gånger per år, träffar myndigheterna överenskommelser om policyer, långsiktiga inriktningar och gemensamma projekt för att samordna miljöarbetet och stödja riksdagens miljömålsarbete. Ett annat initiativ som tagits är de gemensamma kriterier för bedömning av kemiska produkter, varor och konstruktionsmaterial som tagits fram av försvarssektorns kemigrupp och som nu tillämpas av sektorns myndigheter i deras upphandlingsverksamhet.

Efter det att Miljöpartiet lyfte fram frågan om Försvarsmaktens miljöförstöring och dess ansvar för denna har mycket hänt. I Försvarsmaktens högkvarter etablerades under 1990-talet en miljöavdelning för att leda försvarssektorns strategiska miljöarbete. Mot slutet av 1990-talet uppgick miljöavdelningen till drygt tio personer och Försvarsmakten var en av de myndigheter som framhölls som ett föredöme inom miljöområdet när regeringen inledde arbetet med att införa miljöledningssystem inom statliga myndigheter.

Efter de omstruktureringar och personalminskningar som Försvarsmaktens högkvarter genomgått sedan dess har miljöavdelningen avvecklats. Miljökompetensen i högkvarteret utgörs i dagsläget endast av fyra tjänster inom förvaltningsenhetens juridiska avdelning, varav två stycken är besatta.

Under 2000-talet har regeringen ställt berättigade, om än ur mitt perspektiv inte tillräckliga, krav på Försvarsmaktens miljöarbete, bland annat i regleringsbrev. Främst rör kraven ökade insatser vad avser strategisk miljöbedömning, miljöskydd vid internationella insatser och internationellt miljösamarbete. Trots dessa utökade uppgifter har de resurser som Försvarsmakten avsatt för arbetet således minskat.

För att anpassa volymen på Försvarsmaktens så kallade stödmyndigheter till omvärldsutvecklingen har Försvarsförvaltningsutredningen föreslagit (SOU 1995:96) neddragningar av resurserna till bland annat Försvarsmaktens ledning (HKV) och stödmyndigheterna. Jag delar utredningens analys och slutsatser. Men när dessa neddragningar ska genomföras är det regeringens ansvar att anlägga ett strategiskt och långsiktigt perspektiv och genom riktlinjer till myndigheterna säkerställa detta. Verksamheter som svarar mot kalla krigets behov och utgör invasionsförsvarets kvardröjande lämningar ska naturligtvis bort, samtidigt som verksamhet som är betydelsefull och viktig i både det korta och långa perspektivet bör vara kvar. Myndigheternas miljöarbete är en sådan verksamhet vars vikt kommer att öka, inte minska.

Mot bakgrund av ovanstående resonemang vill jag fråga försvarsministern:

1. Avser försvarsministern att säkerställa att Försvarsmaktens stödmyndigheter avdelar resurser och kompetens för att fortsätta och ytterligare utveckla sitt miljöarbete?

2. Avser försvarsministern att säkerställa att Försvarsmakten även framgent bedriver ett aktivt sektorsarbete för ekologisk hållbarhet och har förmåga att lösa de ytterligare uppgifter som regeringen ålagt Försvarsmakten inom miljöområdet?

3. Anser försvarsministern att försvarssektorns miljöarbete bör utvecklas ytterligare för att möta de krav som ställs nu och i framtiden?