den 10 februari

Interpellation 2005/06:257 av Tuve Skånberg (kd) till justitieminister Thomas Bodström (s)

Lag mot religionskränkning

I ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle som det svenska är det angeläget att skapa respekt och trygghet inte bara för den enskildes politiska eller ideologiska övertygelse, etniska bakgrund eller sexuella läggning, utan också för hans eller hennes religiösa tro och bruk. Judar som vill importera kosherslaktat kött, muslimska kvinnor som vill bära slöja, sikher som vill bära turban riskerar alla att i dag mötas av fördomar och hån.

Muslimer i Sverige och snart sagt över hela världen har protesterat mot de Muhammed-teckningar som Jyllands-Posten har publicerat. Även om en del protester har tagit sig uttryck vi aldrig kan acceptera, måste muslimerna generellt bemötas med förståelse och respekt för hur de upplever situationen, så att en konstruktiv dialog kan komma i gång. När företrädare för olika religiösa riktningar protesterade mot att Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka visade vad man menade var djupt kränkande bilder, möttes de på liknande sätt som muslimerna i dag av nedsättande och föraktfulla omdömen.

Före 1970 fanns i Sverige skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid (tidigare lagen mot hädelse). När lagen 1970 togs bort menade man att lagen om hets mot folkgrupp skulle ge ett tillfredsställande skydd mot att religiösa värden skulle kränkas. Sedan 1970 har den religiösa pluralismen ökat, vilket innebär att situationer där olika religiösa seder, bruk och trosföreställningar förekommer och kan kollidera har blivit långt fler än man kunde förutse 1970. Lagen om hets mot folkgrupp har visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa se sin tro eller trosutövning kränkt.

Brottet att smäda Guds namn, att häda, har en lång historia. Hädelse som föremål för världslig lagstiftning i Sverige fick sitt första uttryck genom Erik XIV:s patent om högmålssaker år 1563. Med tiden blev lagstiftningen mer detaljerad och i missgärningsbalken från 1734 formuleras den enligt följande: ”Vilken som av uppsåt, med ord eller skrifter, lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sakramentet, miste livet.”

Senare mildrades påföljden och i 1864 års strafflag fastställs fängelsestraff för religionsbrott i meningen ”hädelse mot Gud samt lastande av Guds heliga ord eller sakramenten” och ”gäckeri av gudstjänsten”. Mot dessa bestämmelser svarade bestämmelser i tryckfrihetsförordningen (TF) om ”hädelse mot Gud eller gäckeri av Guds ord eller sakramenten”.

Från och med den svenska religionsfrihetslagstiftningen 1951 förekom inte längre hädelse som ett brott, utan i stället talade man om brott mot trosfrid. Detta skydd var inte begränsat till att omfatta den officiella tron, utan omfattade även andra samfund. I tryckfrihetsförordningen infördes förbud mot ”skymfande av sådant som av svenska kyrkan eller annat, här i riket verksamt trossamfund hålles heligt”.

I en utredning 1969, Yttrandefrihetens gränser, (SOU 1969:38) föreslogs på goda grunder att man skulle behålla bestämmelsen om trosfridsbrott, men med den ändringen att Svenska kyrkans särställning skulle försvinna och förbudet direkt kopplas till religionsfrihetens betoning på den enskildes trosuppfattning.

Den socialdemokratiska regeringen ansåg dock annorlunda när man i proposition 1970:125 föreslog att trosfridsbestämmelserna helt skulle avskaffas. 1968-vågen drog med full kraft genom det svenska samhället och den fria och öppna debatten i ett demokratiskt samhälle krävde, menade departementschefen, en vidsträckt rätt till yttrande- och tryckfrihet. Vad gällde medborgarnas religiositet menade regeringen att bestämmelserna i exempelvis brottsbalken om hets mot folkgrupp borde ge ett tillfredsställande skydd så att religiösa värden inte kränktes.

Vad som nu finns kvar av skydd av trosfriden är enbart grundlagsbestämmelsen om religionsfrihet, även om ett indirekt skydd kan sägas fungera genom att skyddet mot kränkning antas bli reglerat av andra lagar, särskilt bestämmelserna om hets mot folkgrupp och förargelseväckande beteende.

Såväl Danmark som Finland har tidigare haft lagstiftning mot hädelse men har, liksom Sverige, under åren tagit bort denna. I Norge finns däremot numera den så kallade blasfemiparagrafen i Almindelig borgerlig Straffelov (Straffeloven), 13 kap. ”Forbrydelser mod den almindelige Orden og Fred”:

142 §. Den som i ord eller handling offentlig forhåner eller på en krenkende eller sårende måte viser ringeakt for nogen trosbekjennelse hvis utøvelse her i riket er tillatt eller noget lovlig her bestående religionssamfunds troslærdommer eller gudsdyrkelse, eller som medvirker hertil, straffes med bøter eller med hefte eller fengsel inntil 6 måneder.

Denna norska lagstiftning, i synnerhet med dess ord om att inte ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”, skulle kunna vara en god modell för att utforma en modern lag mot religionskränkning även i Sverige, som kunde ge medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd mot kränkning av sin religion.

Hur en sådan lag ska utformas, samtidigt som ett starkt skydd för yttrandefriheten kvarstår, bör närmare utredas. Även om en domstol inte skulle fälla Muhammed-teckningarna i Jyllands-Posten eller Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka utifrån en lag mot religionskränkning, skulle en sådan lag ge en signal om vikten av att respektera andra människors trosbekännelse.

Avser justitieministern att mot denna bakgrund utreda frågan om att införa en lag mot religionskränkning?