den 10
februari
Interpellation 2005/06:254 av Alice Åström (v) till utrikesminister
Laila Freivalds (s)
Internflyktingars situation och
rättigheter
Internflyktingar finns i dag i minst 49 länder.
Deras sammanlagda antal uppgår till 25 miljoner. Detta gör att det i dag finns
fler internflyktingar än flyktingar i världen. Av dessa 25 miljoner får 18
miljoner inte tillräckligt humanitärt stöd och 5 miljoner inget stöd alls av
sin regering. Det paradoxala är att den betydligt större och lika, eller till
och med mer, utsatta gruppen, interflyktingar, inte har samma skydd i
internationell lagstiftning som den mindre gruppen, flyktingar. Denna paradox
beror delvis på att problemet med internflyktingar inte fått den uppmärksamhet
situationen krävt förrän de senaste 10@15 åren.
Genom
Magnus Lennartsson Nakamitsu, dåvarande chefen för den humanitära avdelningen,
uttryckte UD för tre år sedan att det internationella samfundet borde arbeta
med internflyktingar på tre sätt. För det första höja den internationella
medvetenheten om problemet genom påverkansarbete, för det andra samordna den
internationella responsen och för det tredje stärka efterföljandet av det
normativa ramverk som skapats kring internflyktingar.
Vidare
rör vi oss kring den sista punkten. 1992 fick Francis M. Deng (Representative
of the Secretery-General on Internal Displacement) uppdraget att utarbeta
principer för hur frågan med internflyktingar ska hanteras. 1998 var arbetet
färdigt och Guiding
Principles on Internal Displacement presenterades för FN:s kommission
för mänskliga rättigheter.
Dessa
principer är en sammanställning och bekräftelse av de delar av den humanitära
rätten och de mänskliga rättigheterna som är relevanta för internflyktingars
situation. Dessa principer är, i sig själva, inte folkrättsligt bindande,
vilket gör dem till ett svagare verktyg för att skydda internflyktingar än vad
exempelvis FN:s flyktingkonvention är för flyktingar. Att dessa principer än så
länge inte efterföljs kan vi se bland annat i Colombia. Den colombianska
regeringen gör absolut inte tillräckligt för att bistå de ca 3 miljoner internflyktingarna
i Colombia.
Med
tanke på såväl Sveriges tidigare som nuvarande regerings betonande av
folkrättens betydelse för utsatta grupper förutsätter jag att regeringen skulle
välkomna en utveckling av dessa principer från icke bindande principer till en
folkrättsligt bindande konvention.
Jag
vill fråga utrikesministern:
1. Vilka initiativ avser
utrikesministern att ta för att ovannämnda utveckling ska komma till stånd och
i så fall hur?
2. Avser ministern att påskynda
ovannämnda utveckling genom att fördjupa sitt stöd av Guiding Principles on Internal
Displacement genom att utarbeta tydligare policy för Sveriges arbete
med internflyktingar och låta dess riktlinjer ligga till grund för detta
arbete?