den 10 februari

Interpellation 2005/06:254 av Alice Åström (v) till utrikesminister Laila Freivalds (s)

Internflyktingars situation och rättigheter

Internflyktingar finns i dag i minst 49 länder. Deras sammanlagda antal uppgår till 25 miljoner. Detta gör att det i dag finns fler internflyktingar än flyktingar i världen. Av dessa 25 miljoner får 18 miljoner inte tillräckligt humanitärt stöd och 5 miljoner inget stöd alls av sin regering. Det paradoxala är att den betydligt större och lika, eller till och med mer, utsatta gruppen, interflyktingar, inte har samma skydd i internationell lagstiftning som den mindre gruppen, flyktingar. Denna paradox beror delvis på att problemet med internflyktingar inte fått den uppmärksamhet situationen krävt förrän de senaste 10@15 åren.

Genom Magnus Lennartsson Nakamitsu, dåvarande chefen för den humanitära avdelningen, uttryckte UD för tre år sedan att det internationella samfundet borde arbeta med internflyktingar på tre sätt. För det första höja den internationella medvetenheten om problemet genom påverkansarbete, för det andra samordna den internationella responsen och för det tredje stärka efterföljandet av det normativa ramverk som skapats kring internflyktingar.

Vidare rör vi oss kring den sista punkten. 1992 fick Francis M. Deng (Representative of the Secretery-General on Internal Displacement) uppdraget att utarbeta principer för hur frågan med internflyktingar ska hanteras. 1998 var arbetet färdigt och Guiding Principles on Internal Displacement presenterades för FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Dessa principer är en sammanställning och bekräftelse av de delar av den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna som är relevanta för internflyktingars situation. Dessa principer är, i sig själva, inte folkrättsligt bindande, vilket gör dem till ett svagare verktyg för att skydda internflyktingar än vad exempelvis FN:s flyktingkonvention är för flyktingar. Att dessa principer än så länge inte efterföljs kan vi se bland annat i Colombia. Den colombianska regeringen gör absolut inte tillräckligt för att bistå de ca 3 miljoner internflyktingarna i Colombia.

Med tanke på såväl Sveriges tidigare som nuvarande regerings betonande av folkrättens betydelse för utsatta grupper förutsätter jag att regeringen skulle välkomna en utveckling av dessa principer från icke bindande principer till en folkrättsligt bindande konvention.

Jag vill fråga utrikesministern:

1. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att ovannämnda utveckling ska komma till stånd och i så fall hur?

2. Avser ministern att påskynda ovannämnda utveckling genom att fördjupa sitt stöd av Guiding Principles on Internal Displacement genom att utarbeta tydligare policy för Sveriges arbete med internflyktingar och låta dess riktlinjer ligga till grund för detta arbete?