den 9 februari

Interpellation 2005/06:245 av Ulla Löfgren (m) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin (s)

Statens ansvar vid översvämningskatastrofer

De senaste åren har vi kunnat se hur översvämningar blivit allt vanligare. Såväl i Sverige som i utlandet har floder stigit över sina bräddar. Människor har fått sina hus förstörda och på gator där man tidigare kört bil har gummibåt blivit ett mer passande fordon. Översvämningarna är farliga och förstör egendom för enorma värden.

Samhällsbyggnadsministern mottog den 1 februari en rapport, upprättad av SGI (Statens geotekniska institut) med en handlingsplan för att förutse och förebygga naturolyckor. Det är givetvis så att det förebyggande arbetet är viktigast, men det måste också finnas en beredskap för att minska skadorna när en översvämningskatastrof redan har inträffat.

I dag vilar ansvaret för räddningsarbetet på kommunerna och den lokala räddningstjänsten. Men när en så stor naturkatastrof som en omfattande översvämning kommer blir det en ojämn kamp mellan naturens krafter och kommunernas små resurser. Det är inte heller självklart vilka resurser som olika myndigheter kan sätta in.

Även om vi vet att det kommer fler översvämningar kan vi inte kräva av Sveriges 290 kommuner att ha en egen översvämningsberedskap. Det är orimligt dyrt att på kommunal nivå hålla en så omfattade mängd materiel och en stå stor organisation som skulle krävas.

I stället bör det finnas en god central beredskap @ ett snabbfotat resurscenter som har den utrustning och personal som krävs för att kunna ta sig till den del av landet som har problem. Polisen har i dag en särskild insatsstyrka som sätts in vid extrema situationer. På samma sätt skulle en insatsstyrka kunna sättas in vid naturkatastrofer, som översvämningar, runtom i landet. Det skulle exempelvis kunna ingå i hemvärnets uppgifter. Det finns modern mobil skyddsutrustning som kan vara på plats i ett katastrofområde inom några få timmar, oavsett var i landet det är. Tyvärr finns den i dag i alltför liten mängd och är inte tillräckligt lättillgänglig.

Den krisberedskapsmyndighet som inrättats saknar de resurser eller befogenheter som krävs för att kunna göra de insatser som krävs vid en stor översvämning.

Därför skulle det finnas en nationell plan för hur utbildning och mobilisering av en insatsstyrka för översvämningar skulle kunna organiseras och hur hjälpmaterialet ska förvaras för att det med kort varsel ska kunna distribueras till katastrofplatserna.

Det finns en förstudie gjord på hur en central övnings‑, utbildnings- och forskningsanläggning skulle kunna se ut. Enligt förstudien är den placerad i Storuman och skulle kunna vara basen för en central insatsstyrka mot översvämningar.

Är statsrådet beredd att se över hur staten kan ta ett större ansvar för samordning av samhällets resurser för ett effektivare ingripande vid översvämningskatastrofer?