den 9
februari
Interpellation 2005/06:245 av Ulla Löfgren (m) till
samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin (s)
Statens ansvar vid
översvämningskatastrofer
De senaste åren har vi kunnat se hur översvämningar
blivit allt vanligare. Såväl i Sverige som i utlandet har floder stigit över
sina bräddar. Människor har fått sina hus förstörda och på gator där man
tidigare kört bil har gummibåt blivit ett mer passande fordon. Översvämningarna
är farliga och förstör egendom för enorma värden.
Samhällsbyggnadsministern
mottog den 1 februari en rapport, upprättad av SGI (Statens geotekniska institut)
med en handlingsplan för att förutse och förebygga naturolyckor. Det är
givetvis så att det förebyggande arbetet är viktigast, men det måste också
finnas en beredskap för att minska skadorna när en översvämningskatastrof redan
har inträffat.
I
dag vilar ansvaret för räddningsarbetet på kommunerna och den lokala
räddningstjänsten. Men när en så stor naturkatastrof som en omfattande
översvämning kommer blir det en ojämn kamp mellan naturens krafter och
kommunernas små resurser. Det är inte heller självklart vilka resurser som olika
myndigheter kan sätta in.
Även
om vi vet att det kommer fler översvämningar kan vi inte kräva av Sveriges 290
kommuner att ha en egen översvämningsberedskap. Det är orimligt dyrt att på
kommunal nivå hålla en så omfattade mängd materiel och en stå stor organisation
som skulle krävas.
I
stället bör det finnas en god central beredskap @ ett snabbfotat resurscenter
som har den utrustning och personal som krävs för att kunna ta sig till den del
av landet som har problem. Polisen har i dag en särskild insatsstyrka som sätts
in vid extrema situationer. På samma sätt skulle en insatsstyrka kunna sättas
in vid naturkatastrofer, som översvämningar, runtom i landet. Det skulle
exempelvis kunna ingå i hemvärnets uppgifter. Det finns modern mobil
skyddsutrustning som kan vara på plats i ett katastrofområde inom några få
timmar, oavsett var i landet det är. Tyvärr finns den i dag i alltför liten
mängd och är inte tillräckligt lättillgänglig.
Den
krisberedskapsmyndighet som inrättats saknar de resurser eller befogenheter som
krävs för att kunna göra de insatser som krävs vid en stor översvämning.
Därför
skulle det finnas en nationell plan för hur utbildning och mobilisering av en
insatsstyrka för översvämningar skulle kunna organiseras och hur
hjälpmaterialet ska förvaras för att det med kort varsel ska kunna distribueras
till katastrofplatserna.
Det
finns en förstudie gjord på hur en central övnings‑, utbildnings- och forskningsanläggning
skulle kunna se ut. Enligt förstudien är den placerad i Storuman och skulle
kunna vara basen för en central insatsstyrka mot översvämningar.
Är
statsrådet beredd att se över hur staten kan ta ett större ansvar för
samordning av samhällets resurser för ett effektivare ingripande vid
översvämningskatastrofer?