den 7 februari

Interpellation 2005/06:243 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Ibrahim Baylan (s)

Dyslektiska barn

Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn (FDB) befinner sig i akut ekonomisk kris och riskerar att tvingas upphöra att existera. Socialstyrelsen har dragit tillbaka sitt stöd till föreningen med motiveringen att FDB inte uppfyller kravet på att ha lokalavdelningar i tio län. Det är mycket att diskutera i förhållande till denna kris men framför allt behövs nu bestämda och snabba insatser från Utbildningsdepartementet och skolmyndigheterna för att rädda en absolut nödvändig verksamhet.

Stöd det frivilliga arbetet som hjälper dyslektiska barn

För det första är det uppenbart att många av landets skolor fortfarande håller sig passiva inför de svårigheter som dyslektiska barn behöver övervinna. Detta blev tydligt under en uppvaktning hos utbildningsutskottet från föreningens sida och som också togs upp under en interpellationsdebatt som jag hade väckt. Att i en sådan situation, när bristerna på området alltjämt är stora, låta föreningen gå under är oförlåtligt. Många barn kommer att tvingas in i hopplöshet om det stöd som kommer från föräldrarnas sida minskar eller helt tar slut.

För det andra vet vi redan att föreningen under årens lopp har satt i gång produktion och spridning av studiematerial avsett att höja lärarnas kompetens när det gäller dyslexi. Också från denna synpunkt skulle en nedläggning av verksamheten vara oacceptabel.

För det tredje: Sverige har i dag byggt upp hela landstäckande system för flexibelt lärande, bland annat genom att bilda Nationellt centrum för flexibelt lärande och uppmuntra kommunerna att själva satsa på lokala liknande centrum. Just på denna nya plattform skulle aktioner för kompetensutveckling av lärare initierade av FDB kunna gå vidare och åstadkomma snabba förbättringar för barn som har svårt att lära sig att läsa och skriva. Vad ska systemet för flexibelt lärande användas för, om dess kapacitet inte tas till vara när det gäller ständiga förbättringar i lärarnas professionella utveckling?

För det fjärde och sista behöver vi diskutera varför bidraget tas tillbaka. Än en gång bevisar de statliga myndigheterna en fullständig oförmåga att värdera och stödja de initiativ som kommer från det civila samhället. En fyrkantig regel @ att föreningen bör ha lokala avdelningar i tio län @ betraktas som viktigare än allt högkvalitativt arbete som föreningen presterar. Till detta kan man invända att just myndigheterna är skyldiga att följa existerande regler. Min syn på detta är att myndigheterna tvärtom är skyldiga att kritisera och avskaffa fyrkantiga och destruktiva regler och att deras största plikt är att ta vara på de insatser som landets eldsjälar gör. Det svenska civilsamhället gör i dag stora ansträngningar för att förbättra vardagens villkor för många medmänniskor, men dessa ansträngningar stöter alldeles för ofta på de hinder som uppstår när enbart kvantitativa kriterier @ antalet medlemmar eller närvaron i ett visst antal län @ leder myndigheternas bidragsgivande. Och förresten @ varför ska alltid det civila samhället vara beroende av bidrag? Kan inte Skolverket eller Myndigheten för skolutveckling köpa tjänster från FDB, skriva avtal med föreningen för att utnyttja dess kunskap och dess material under en rad år i framtiden?

Med utgångspunkt i den beskrivna situationen vill jag fråga:

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att snabbt och energiskt hjälpa de dyslektiska barnen?

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att garantera föräldraföreningens möjlighet att vidareutveckla sin verksamhet, sprida sin kunskap i många skolor och bidra till en höjd kompetens hos lärarna?