den 7 februari

Interpellation 2005/06:242 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Hans Karlsson (s)

Patienternas rättssäkerhet

De långa sjukskrivningarna blev under de senaste åren en riktigt farlig företeelse i Sverige. Det var och det är fortfarande nödvändigt att på många olika sätt och på olika nivåer arbeta för att strama åt sjukskrivningarnas attityder och rutiner. En rad åtgärder planerades och genomfördes inom vården och resultaten är redan synliga @ antalet långa sjuskrivningar har gått ned. En stor del av de åtgärder som nu införts har utformats och tillämpas av Försäkringskassan.

Samtidigt som trenden inom sjukskrivningar ganska långsamt förändras kommer dock alltfler klagomål från patienter som betraktar sig själva som illa behandlade av försäkringens representanter. Klagomål kommer också från läkare som anser sig ha blivit omyndigförklarade av kassornas tjänstemän. En hantverkare med svår fraktur i högra handen @ och det gäller en högerhänt hantverkare @ får veta att han bör arbeta med hjälp av enbart den hand som är frisk, alltså den vänstra. En kvinna med avancerat men komplicerat havandeskap får veta att hon måste fortsätta att lyfta stora och tunga föremål @ en arbetsuppgift som tidigare ingick i hennes vanliga arbete. En långvarigt sjuk person vars tillstånd under en tid förbättras för att sedan på nytt försämras @ vilket inte alls är ovanligt vid kroniska sjukdomar @ får veta att han nu måste betrakta sig själv som helt frisk. I alla dessa fall reagerar patienter och läkare på samma sätt: Försäkringskassans bedömningar är inte bara felaktiga och kränkande, de är dessutom direkt hotande för patienterna. När dessutom samverkan mellan Försäkringskassan och arbetsförmedlingen inte fungerar uppstår absurda och mycket destruktiva situationer. Antalet domar som vid överklagande ger patienternas rätt visar också att dagens verksamhet inom kassorna bör noggrant analyseras.

Självklart tänker jag inte diskutera här sådana enskilda fall @ trots att exemplen är tagna ur primärvårdens vardag och att de är mycket talande. Vad jag vill lyfta fram är faran för principlöshet och godtycke som uppstår när vissa administrativa system plötsligt utsätts för hårt tryck för att snabbt rationalisera sin verksamhet och spara pengar. Det är logiskt att anta att tidigare rutiner och ställningstaganden inom vården långsamt hade förlorat i kvalitet när det gäller bedömningen av patienternas förmåga att fortsätta ett aktivt liv. Det är också känt att hanteringen av sjukskrivningar under många år hade påverkats av andra faktorer än de medicinska @ brister och konflikter på arbetsplatserna, relationssvårigheter i de enskildas liv, arbetslöshet och bidragsberoende. Allt detta förklarar varför förändringarna har kommit till och ingen kan önska en återgång till äldre arbetssätt. Men detta bör ingalunda leda till en försvagning av patienternas rättssäkerhet och till en sämre medicinsk behandling av olika sjuktillstånd.

Med anledning av de reaktioner från patienter och läkare som nu blir kända vill jag fråga statsrådet:

Hur kan statsrådet verka för en skärpning av rutinerna för sjukskrivning som samtidigt förstärker rättssäkerheten och garanterar patienternas rätt till en bra behandling och effektiv rehabilitering?