den 18 januari

Interpellation 2005/06:206 av Kenneth Johansson (c) till statsrådet Hans Karlsson (s)

Misslyckandet med finansiell samordning

Hösten 2003 beslutade riksdagen på regeringens förslag om införande av ett regelverk för så kallad finansiell samordning. Centerpartiet riktade stark kritik mot förslaget eftersom vi ansåg att det var alldeles för begränsande och vi befarade att det inte skulle leda till att de positiva möjligheterna i konceptet skulle kunna tas till vara. Tillsammans med Folkpartiet lade vi en rad förslag för ett tillåtande regelverk som skulle göra det möjligt att ta till vara den fulla potentialen i att göra om passiva bidragspengar till aktiva åtgärder för att förebygga de situationer där bidragen behövs.

De svaga punkter som vi framhöll var följande:

1. Kraven på att fyra myndigheter måste vara delaktiga i försöken vilket skapar en destruktiv vetorätt.

2. Den snäva målgruppen (personer med sammansatta sociala, medicinska och arbetsmarknadsrelaterade problem) vilket innebar att arbetssättet inte skulle kunna användas för att mobilisera resurser till breda rehabiliteringssatsningar, minskade sjukvårdsköer eller ökade satsningar på ”lönsamma” förebyggande hälsovårdsinsatser.

3. En begränsning som sade att maximalt 5 % av sjukförsäkringskostnaderna fick investeras.

4. Bestämmelser om att alla aktörer (utom arbetsförmedlingen) måste göra lika stora insatser och förbud mot överskottsdelning, vilket innebär att övriga aktörer inte får ekonomiska motiv att samordna sig med Försäkringskassan.

Utvecklingen tycks nu tyvärr ge oss rätt. En kartläggning av vilka samordningsförbund som fanns den 1 januari 2006 visar att det finns enbart 35 förbund som omfattar endast 57 kommuner. I 9 av 21 regioner och landsting har över huvud taget inga samordningsförbund bildats. I flera fall har samordningsförbund inte bildats eftersom en aktör varit ointresserad. Statens medverkan uppgick till enbart 80 miljoner kronor. Man kan alltså dra slutsatsen att regeringens satsning på en hårt reglerad form av finansiell samordning omfattar efter två år en mycket liten del av Sverige, omsätter små belopp och hjälper av allt att döma ett mycket begränsat antal människor. Det är svårt att undvika slutsatsen att regeringens satsning på finansiell samordning har blivit en flopp.

En närmare skärskådning av samordningsförbundens verksamhet vittnar om att de i stor utsträckning arbetar med kartläggning av problem och lämpliga målgrupper snarare än med att vidta åtgärder. Några bredare projekt som framgångsrikt bidrar till att minska sjukskrivningarna är naturligtvis inte heller att vänta eftersom målgruppen definierats så snävt. Risken är avsevärd att samordningsförbunden enbart bidrar till fler sammanträden och mer byråkrati utan att fler verksamma åtgärder för att lösa människors problem kan finansieras.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att öka samordningen av åtgärder och finansiella resurser mellan Försäkringskassan och andra myndigheter i syfte att hjälpa människor tillbaka i egen försörjning?

2. Avser statsrådet att lägga förslag till förändringar i regelverket för finansiell samordning i syfte att möjliggöra ökade satsningar på rehabilitering av sjukskrivna och förtidspensionerade, kortade vårdköer samt effektiva hälso- och sjukvårdsinsatser för att förebygga ohälsa och framtida sjukskrivningar?