den 26 september

Interpellation 2005/06:20 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)

Reservofficerare i internationella insatser

Historiskt har det svenska försvaret präglats av att stora resurser bundits i materiel och personal som inte kommit till praktisk användning. Den stora invasionen uteblev, vilket inte nödvändigtvis betyder att resurserna varit bortkastade. Kanske utgjorde de en tillräcklig avskräckning och bidrog till just det som var avsikten; fred i vårt närområde under ett ”kallt krig”?

Nu har säkerhetssituationen i grund förändrats. I globaliseringens tidevarv berörs vi även av det som ligger långt borta, samtidigt som säkerheten i närområdet måste bedömas som bättre än någonsin. Att försvaret nu måste komma till praktisk användning i långt större utsträckning kan uppfattas som en paradox, men är egentligen en effekt av att avstånden krymper ekonomiskt, politiskt och geografiskt. Världens sak har blivit vår.

Ett försvar som används långt utanför landets gränser är mycket kostsamt. Kraven på rationalitet ökar. Vi bör i första hand sträva efter materiel och personal som direkt kan spåras till våra operativa behov och som inte innebär långsiktiga bindningar. Idealet borde vara att enbart betala för resurserna när de verkligen används. Mot denna bakgrund framstår kontraktsanställningar av grundutbildade soldater, tidsbegränsade karriärer för yrkesofficerare och anställning av reservofficerare som rätt väg.

Särskilt reservofficerarna representerar en strategisk ingrediens. Vid internationell krishantering representerar deras breda kompetens, med tydlig civil och militär erfarenhet, en viktig tillgång. Att andelen reservofficerare i utlandsstyrkan de senaste åren legat runt ca 30 % måste ses som en bekräftelse på detta.

Det faktum att reservofficersutbildningen under lång tid varit ynklig och sporadisk lovar dock inte så gott för framtiden. Det finns en risk att en krympande försvarsmakt prioriterar bort anställda med en mer flexibel koppling till myndigheten.

För att stärka reservofficerarnas konkurrenskraft borde viljan att delta i internationella insatser, precis som för yrkesofficerare, bli en förutsättning för anställning i Försvarsmakten. Det saknas skäl för statsmakten att utbilda och anställa personer som inte kommer till användning för försvarets just nu kanske viktigaste uppgift. I samband härmed bör man även se över de ekonomiska belöningar som reservofficerare får under tjänstgöringstiden. Även de bör tydligt kopplas till tjänstgöring utomlands.

Av anförda skäl vill jag fråga försvarsministern vilka steg som hon är beredd att vidta för att göra deltagande i internationella insatser till en förutsättning för utbildning och anställning av reservofficerare i Försvarsmakten.