Interpellation 2005/06:20 av Allan Widman (fp) till försvarsminister
Leni Björklund (s)
Reservofficerare i internationella
insatser
Historiskt har det svenska försvaret präglats av
att stora resurser bundits i materiel och personal som inte kommit till
praktisk användning. Den stora invasionen uteblev, vilket inte nödvändigtvis
betyder att resurserna varit bortkastade. Kanske utgjorde de en tillräcklig
avskräckning och bidrog till just det som var avsikten; fred i vårt närområde
under ett ”kallt krig”?
Nu
har säkerhetssituationen i grund förändrats. I globaliseringens tidevarv berörs
vi även av det som ligger långt borta, samtidigt som säkerheten i närområdet
måste bedömas som bättre än någonsin. Att försvaret nu måste komma till
praktisk användning i långt större utsträckning kan uppfattas som en paradox,
men är egentligen en effekt av att avstånden krymper ekonomiskt, politiskt och
geografiskt. Världens sak har blivit vår.
Ett
försvar som används långt utanför landets gränser är mycket kostsamt. Kraven på
rationalitet ökar. Vi bör i första hand sträva efter materiel och personal som
direkt kan spåras till våra operativa behov och som inte innebär långsiktiga
bindningar. Idealet borde vara att enbart betala för resurserna när de
verkligen används. Mot denna bakgrund framstår kontraktsanställningar av
grundutbildade soldater, tidsbegränsade karriärer för yrkesofficerare och
anställning av reservofficerare som rätt väg.
Särskilt
reservofficerarna representerar en strategisk ingrediens. Vid internationell
krishantering representerar deras breda kompetens, med tydlig civil och militär
erfarenhet, en viktig tillgång. Att andelen reservofficerare i utlandsstyrkan
de senaste åren legat runt ca 30 % måste ses som en bekräftelse på detta.
Det
faktum att reservofficersutbildningen under lång tid varit ynklig och sporadisk
lovar dock inte så gott för framtiden. Det finns en risk att en krympande försvarsmakt
prioriterar bort anställda med en mer flexibel koppling till myndigheten.
För
att stärka reservofficerarnas konkurrenskraft borde viljan att delta i
internationella insatser, precis som för yrkesofficerare, bli en förutsättning
för anställning i Försvarsmakten. Det saknas skäl för statsmakten att utbilda
och anställa personer som inte kommer till användning för försvarets just nu
kanske viktigaste uppgift. I samband härmed bör man även se över de ekonomiska
belöningar som reservofficerare får under tjänstgöringstiden. Även de bör
tydligt kopplas till tjänstgöring utomlands.
Av
anförda skäl vill jag fråga försvarsministern vilka steg som hon är beredd att
vidta för att göra deltagande i internationella insatser till en förutsättning
för utbildning och anställning av reservofficerare i Försvarsmakten.