den 17 januari

Interpellation 2005/06:198 av Gunnar Andrén (fp) till statsrådet Jens Orback (s)

Återinförande av den lika kommunala rösträtten

Liberaler och socialdemokrater gick för mer än hundra år sedan i bräschen för införande av allmän och lika rösträtt för envar svensk medborgare, kvinna som man, som uppnått den dåtida rösträttsåldern. Motståndet mot kvinnlig rösträtt var emellertid utbrett trots att båda partierna hade den reformen på sina program under många år. Den delen av rösträttsreformen fick beklagligt nog av strategiska skäl anstå till slutet av 1910-talet.

Det kanske mest dramatiska, men samtidigt upprörande, exemplet på denna diskriminering utgörs av Selma Lagerlöf:

- 1909: Nobelpristagare i litteratur

- 1911: huvudtalare vid Internationella rösträttsorganisationens kongress i Stockholm

- 1913: ledamot av Svenska Akademien

- 1916: vald till ledamot av Östra Ämterviks kommunala beslutsförsamling

- 1920: fått rösträtt till Sveriges riksdag.

För just i dessa dagar hundra år sedan var den första svenska liberala ministären Karl Staaff (I) sysselsatt med att @ i skenet av unionsupplösningen och den folkomröstning som då ägt rum i Norge år 1905 med det intressanta valresultatet 368 208@184 för upplösningen av unionen med Sverige @ under ledning av "rösträttsministern" David Bergström utarbeta den proposition om allmän rösträtt för män som markerade en vändpunkt bort från kungligt envälde och mot svensk demokrati och parlamentarism.

Visserligen föll rösträttspropositionen och Staaff-ministären avgick i maj 1906, dock först sedan propositionen vunnit andra kammarens bifall med stöd av de 106 liberalerna och 13 socialdemokraterna efter 1905 års val men fallit i den konservativt dominerade första kammaren. Det var då som Staaff, sedan kung Oscar II vägrat bifalla sin statsministers krav på att få upplösa andra kammaren för att få saken prövad i val, för första @ men ingalunda sista @ gången med högburet huvud men för demokratins och parlamentarismens skull, tog sin hatt och gick.

(Följden blev att riksdagen året därpå införde den omdiskuterade 40-gradiga röstskalan på förslag av ministären Lindman [I].)

I dag, den 3 januari 2006, införs trängselskatt på försök i Stockholms stad. Det finns många åsikter om hur beslutet kommit till, men det torde inte vara särskilt kontroversiellt att påstå att tillvägagångssättet har få motsvarigheter @ om ens någon @ och mer än annat präglas av ett underskott på demokratisk förankring.

Att det hela i formell mening gått rätt till @ formellt beslut i Stockholms stadsfullmäktige (begäran att få införa trängselavgifter), dito i Sveriges riksdag (beslut att om införa en lag som möjliggör uttagande av trängselskatt i kommun som önskar detta) och slutligen i regeringen (godkännandet av Stockholms stads ansökan i enlighet med det politiska beslut som överenskoms mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet den 4 oktober 2002 @ är en sak, den bristfälliga demokratiska förankringen via diskussion och förberedelser i partier och andra organisationer en annan.

Nu kommer emellertid frågan om trängselskatten att prövas dels av väljarna i hela Sverige i allmänt val den 17 september 2006, dels i en kommunal folkomröstning i endast Stockholms kommun samma datum. Redan detta visar att de skilda elektoraten kommer att tvinga fram olika tolkningar av valutslagen, ja, tolkningstvister, det som just folkomröstningar mer än annat avses avhjälpa, kommer att undergräva legitimiteten i folkomröstningsresultatet oavsett hur detta blir.

Detta försök att i efterhand förankra trängselskattens införande väcker en rad frågor av inte minst konstitutionell och demokratisk art.

Den viktigaste frågeställningen är @ enligt min mening @ hur det ska tolkas att majoriteten i Stockholms stads fullmäktige i praktiken har återinfört den graderade rösträtten:

1. Den som är bosatt i Stockholms stad har den 17 september 1 röst.

2. Den som inte är bosatt i Stockholms stad har den 17 september ingen rösträtt alls i fråga om trängselskatteförsöket.

Enligt mitt förmenande, även mot bakgrund av den kunskap som jag och andra besitter om de politiska bevekelsegrunderna för införandet av trängselskatt under perioden den 3 januari@31 juli 2006 i vissa delar av Stockholms stad, är de beslutade formerna för folkomröstningen synnerligen uppseendeväckande.

Hur kan Socialdemokraterna medverka till att vanliga väljare som uppenbart berörs lika mycket av beslutet oavsett om de är bosatta i Stockholms stad eller någon av dess, i några fall insprängda, kranskommuner, tilldelas helt olika rätt att påverka beslutet? (Jag diskuterar här inte samarbetspartierna Miljöpartiet eller Vänsterpartiet vilka aldrig manifesterat sig som demokratiska banerförare när det verkligen gällt att försvara röst- och likarätt). Detta är något nytt i svenskt folkstyre. Det är också skrämmande.

Kan man tillåta fler lokala folkomröstningar där utslaget ska inte bara respekteras utan också beaktas? Kan Haparanda kanske rösta för införande av annan valuta? Ystad för avskaffande av fastighetsskatten? Strömstad för anslutning till Norge? Gotland för övergång till republik?

Enligt min mening måste lokala folkomröstningar röra kommunala angelägenheter, inte andras angelägenheter, ha relevanta frågeställningar och omfatta de medborgare som berörs av besluten; att det här alltid kan uppstå bedömningsfrågor är en annan sak.

Rösträtten ska alltid vara lika och allmän. Det som nu @ enligt min mening @ görs i Stockholms stad undergräver tilltron till det viktiga kommunala eller statliga folkomröstningsinstitutet. Utformningen har fått en sådan form att det gränsar till @ eller i praktiken överskrider @ politiskt maktmissbruk och utgör ett direkt hån mot mycket stora grupper utanförstående väljare.

Vi har haft många kommunala folkomröstningar, man kan ha delade meningar om de varit befogade eller inte. Men grundläggande har hittills alltid varit att alla de som anses beröras av beslutet i kommunen eller dess närhet ska vara röstberättigade. I fråga om trängselskattefolkomröstningen blir det annorlunda: här utestängs en majoritet av de väljare @ bosatta i andra kommuner i Stockholms län än Stockholms stad @ från möjligheten att via sin röst påverka det beslutsunderlag som skapas genom folkomröstningen.

Jag och andra politiker har under senare tid gång efter annan fått frågan hur @ för den händelse folkomröstningen i Stockholms stad slutar med att en majoritet av de röstande säger att trängselskatten bör bibehållas @ man ska ställa sig till detta besked från väljarna i Stockholms stad.

Mitt svar är att denna opinionsyttring ska tillmätas just det värde den har, nämligen att beslutet av väljarna ska respekteras men vägas mot att också väljarna i de kringliggande kommunerna borde ha ägt rätten att på samma sätt, om man nu ska ha kommunal folkomröstning i en statlig skattefråga vilket i sig är diskutabelt men i det uppkomna läget kanske tolerabelt, få yttra sig. Väljarna i de kringliggande kommunerna, från Södertälje till Norrtälje, kan ju inte bindas av hur väljarna i Stockholms stad uttalat sig @ vilket inte betyder att man inte ska hysa respekt för utslaget i Stockholms stad, vilket det än blir.

Regeringen styr, enligt 1975 års regeringsform, riket (KK 1974:132, 1 kap. § 6). Väljarna äger rätt, på samma sätt som oppositionspartier med all rätt avkrävs besked, att få veta vad regeringen anser i förväg om en viss situation skulle inträda.

I det här fallet är det av stor betydelse att veta hur regeringen @ med eller utan stöd av sina samarbetspartier, det är svårt att veta inte bara i detta fall vilken åsikt samarbetspartierna sammantaget företräder, åsiktssplittringen är imponerande @ ser på vilken vikt som det kommunala folkomröstningsinstitutet ska tillmätas, om ett beslut i en skattefråga i en kommun, låt vara den befolkningsmässigt största, kan binda inte bara kranskommuner utan också väljarna i alla andra delar av Sverige och rentav Sveriges regering. Vidare är det av vikt att veta om regeringen anser att det är rimligt att på detta sätt utestänga väljare som i extrem grad påverkas av beslutet och i praktiken därmed återinför den av liberaler och socialdemokrater gemensamt en gång avskaffade graderade kommunala röstskalan, inte i form av en fyrtio- men väl tvågradig skala: noll eller en röst per röstberättigad.

Det är skam på Sveriges baner att medborgarrätt heter pengar, skrev den starkt nationalistiske och konservative författaren Verner von Heidenstam så klokt redan på 1890-talet. Nu är det 2006 och regeringen måste ge besked om hur den i dag, hundra år efter den liberala ministären Karl Staaffs (I) kamp för allmän och lika rösträtt, ser på denna, den mest grundläggande av alla demokratiska rättigheter: allmän och lika rösträtt.

Mot denna bakgrund önskar jag att till demokratiminister Jens Orback få framställa dessa frågor:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta om kommuner beslutar sig för att anordna kommunala folkomröstningar som ytterst berör den statliga skattepolitiken?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förhindra att kommunala folkomröstningar i frågor som rör fler kommuner i praktiken inte innebär att den graderade rösträtten återinförs?