den 12
december
Interpellation 2005/06:166 av Sven Gunnar Persson (kd) till statsrådet
Ulrica Messing (s)
Miljöbilar
Det överordnade miljömål som riksdagen fastslagit
lyder: ”Vi ska lämna över ett samhälle till nästa generation där de största
miljöproblemen är lösta.” Lyckligtvis finns det en bred politisk enighet kring
detta överordnade mål. Detta mål innebär att politiken ska ha ett
generationsperspektiv som ställer barnen i centrum, vilket är glädjande.
För
att uppnå det överordnade miljömålet krävs bland annat att farliga utsläpp
minskas på olika områden i samhället. Transportsektorn är ett sådant viktigt
område. Utvecklingen med modellprogram både vad gäller hybridbilar, etanolbilar
och biogasbilar är mycket glädjande. Det är viktigt att politiken är pådrivande
i utvecklingen av olika alternativa fordon som leder oss bort från
fossilsamhället.
Det
är mot denna bakgrund som det förslag på definition av miljöbilar som Vägverket
nyligen överlämnade till regeringen ska bedömas. Hur kommer ett införande av en
miljöbilsdefinition i enlighet med vad Vägverket föreslår att förbättra miljön
i ett längre perspektiv?
Den
definition av miljöbil som Vägverket föreslagit inkluderar samtliga bilar som
säljs i Sverige som kan drivas med alternativa bränslen och bensindrivna bilar
med förbrukning på 0,5 liter per mil eller mindre. (Diesel 0,45 liter per mil).
Ett
påtagligt problem med den föreslagna definitionen är att bilar som kan
drivas med alternativa bränslen definieras som miljöbilar oaktat om dessa
verkligen drivs med alternativa bränslen eller inte. Den uppföljning som
föreslås vad gäller rapportering av drivmedelsinköp är till intet
förpliktigande. Det är alltså fullt möjligt att köpa en stor bil med hög
bensinförbrukning och ändå få denna klassad som miljöbil enligt Vägverkets
definition bara för att den kan köras på alternativa drivmedel.
Om
utgångspunkten med en miljöbilsdefinition är att minska utsläppen av koldioxid
måste det också säkerställas att de bilar som inkluderas i definitionen
faktiskt har avsevärt lägre utsläpp än andra bilar. Så är naturligen fallet med
de bensin- och dieselbilar som faktiskt har en låg förbrukning.
Vägverkets
förslag till miljöbilsdefinition har enbart ambitionen att ta hänsyn till
utsläppen av koldioxid. Att begränsa utsläppen av den viktigaste växthusgasen
koldioxid är naturligtvis mycket viktigt. Men det finns också andra utsläpp som
är viktiga att reducera, inte minst för att uppnå miljökvalitetsmålet om frisk
luft. Sveriges kommuner och landsting framhåller i sitt remissyttrande på
Vägverkets rapport till exempel utsläppen av kväveoxider och partiklar.
När
vi har förpliktat oss att ha barnens bästa för ögonen och göra det yttersta i
vår förmåga för att säkerställa barnens utveckling, är det rimligt att även
föra in partiklar, det marknära ozonet och kväveoxiden i en
miljöbilsdefinition. Det är svårt att se några avgörande skäl mot att ställa
krav på fler typer av utsläpp än bara koldioxid.
Miljömålsarbetet
måste ha en bredare inriktning så att inte förtroendet för miljömålsarbetet
undergrävs. Även om det är svårt, bör hänsyn tas till bilarnas
livscykelperspektiv vad gäller tillverkning och återanvändning eftersom detta
är centralt utifrån ett helhetsperspektiv. Med den av Vägverkets föreslagna
definitionen blir signalen att minskade utsläpp av koldioxid ensamt utgör
transportsektorns miljömålsarbete.
Med
ovanstående bakgrund vill jag fråga statsrådet:
Vilka
åtgärder avser statsrådet att vidta för att de miljöbilar som säljs verkligen
bidrar till att minska utsläppen?
Vilka
åtgärder avser statsrådet att vidta, vid definitionen av miljöbil, för att
hänsyn ska tas även till andra utsläpp än koldioxid, till exempel kväveoxid, partiklar och marknära ozon?