den 12 december

Interpellation 2005/06:164 av Erik Ullenhag (fp) till socialminister Berit Andnor (s)

Nationella handikapplanens mål

I maj 2000 antog riksdagen en nationell handlingsplan, Från patient till medborgare. I handlingsplanen fastställs ett antal mål. Vissa av målen ska vara uppfyllda senast till utgången av 2010. Kollektivtrafiken ska vara tillgänglig för personer med funktionshinder. Enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och användbarheten för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör vara åtgärdade i befintliga lokaler dit allmänheten har tillträde och på befintliga allmänna platser.

Halva tiden för att nå målen har gått. Det är uppenbart att vårt samhälle inte har nått halvvägs. Kommunerna klarar inte ens de allra enklaste tillgänglighetskraven, som avfasade trottoarkanter. På många håll köper kollektivtrafiken fortfarande in bussar som inte är handikappanpassade @ bussar som rimligtvis kommer att rulla betydligt mer än fem år.

Folkpartiet menar att de medel som regeringen använder inte räcker för att nå målen. Vi har föreslagit en kombination av morot och piska för att komma framåt. Utifrån de beräkningar som Boverket tidigare har utfört och utifrån den nuvarande situationen på byggmarknaden konstaterar vi att det behövs ett rejält statligt stimulansbidrag för att nå tillgänglighetsmålen. I vårt budgetalternativ har vi skapat utrymme för en sådan satsning från och med halvårsskiftet 2006. Satsningen behöver åtminstone vara 500 miljoner kronor om året för att ge en rimlig effekt.

För att pengarna säkert ska användas rätt behövs också ett tydligt krav. Det ska vara förbjudet att inte undanröja enkelt åtgärdade hinder för tillgänglighet till offentliga platser såsom bankomater, vallokaler och kollektivtrafik. Funktionshindrade som på detta sätt blir diskriminerade ska kunna kräva skadestånd av den som ansvarar för platsen eller verksamheten. En sådan diskrimineringslag finns i bland annat Australien, England, USA och Sydafrika. Resultaten har varit mycket goda. Trots att vi tar ut världens högsta skatter i Sverige är tillgängligheten för den som är funktionshindrad bättre i New York än i Stockholm.

Ett exempel på hur arbetet med att nå målen går för långsamt är Helsingborgs stad. I en artikel i senaste numret av Dagens Samhälle (nr 38 2005) beskrivs hur kommunen gjorde en punktinsats i stadsdelen Stattena genom att sänka trottoarkanter, förbättra trappor, laga håligheter i gångbanor med mera. Ekonomiska beräkningar efteråt visar att om kostnaden blir lika stor för övriga bostadsområden så kommer kommunen inte att ha råd att klara sina åtaganden till 2010. I samma artikel framgår att Boverket menar att arbetet med att undanröja enkla hinder måste gå snabbare om vi ska klara de nationella målen.

Om målen är på väg att missas borde regeringens reaktion vara att förstärka insatserna på området. I stället rapporterar Stil, Stiftarna av Independent Living i Sverige, om ett häpnadsväckande uttalande från socialminister Berit Andnor. Utan att diskutera saken med övriga riksdagspartier som står bakom handlingsplanen deklarerade Andnor på ett ABF-möte den 5 oktober att målen inte går att nå.

En sådan uppgivenhet är inte acceptabel. Handlingsplanen är beslutad av riksdagen, och regeringen måste följa riksdagens beslut. Om Andnor bedömer målen som omöjliga att nå måste hon förklara sitt misslyckande för riksdagen och föreslå riksdagen att upphäva målen eller besluta om nya.

Mot bakgrund av det ovan sagda vill jag ställa följande frågor till socialministern:

1. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att målen i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken ska nås till 2010?

2. Om socialministern menar att målen i den nationella handlingsplanen inte kommer att nås @ vilka åtgärder avser ministern att vidta för att riksdagen ska upphäva målen eller sätta upp nya mål?