den 21 november

Interpellation 2005/06:130 av Tobias Krantz (fp) till statsrådet Sven-Erik Österberg (s)

Statsförvaltningens expansion

Den statliga byråkratin sväller. Statskontoret angav i en rapport i juni i år antalet statliga myndigheter till 552 i maj 2005. Med myndighet avsågs de myndigheter under regeringen eller riksdagen som styrs av en särskild instruktion eller lag. Antalet anställda inom statsförvaltningen har också ökat mellan 2000 och 2004 (Statskontorets rapport 2005:121, s. 1 @ sammanfattning, s. 10). Statskontoret har i en tidigare studie (2004:9) skarpt kritiserat förhållandet att många av de myndigheter som har skapats under senare år är små; sårbarhet och höga administrativa kostnader var två problem som Statskontoret pekade på.

Det finns flera olika förklaringar till att myndigheter inrättas. En är att regeringen har velat belöna partikamrater eller företrädare för samarbetspartier med statliga toppjobb, en annan att regeringen i avsaknad av konkreta förslag vill visa handlingskraft; att skapa en ny myndighet ger intryck av prioritering, engagemang och politisk vilja. Idéerna under senare tid om att skapa en ny myndighet med uppgift att fördela bidrag till information kring EU-frågor och att inrätta en ny jämställdhetsmyndighet utgör två illustrationer till denna företeelse.

Den stora floran av statliga myndigheter skapar flera problem. För det första leder det till krångel för enskilda och företag. Varje ny myndighet måste motivera sin existens med egna regler och bestämmelser. För det andra är det inte ekonomiskt försvarbart. Skattebetalarnas pengar ska användas så effektivt och rationellt som möjligt. Det är svårt att se att den svenska statsförvaltningen inte kan administreras på ett ändamålsenligt sätt med mindre än 552 myndigheter. För det tredje försvåras det demokratiska ansvarsutkrävandet. När antalet myndigheter i det närmaste blir oöverskådligt är det för såväl medborgarna som deras folkvalda ombud svårt att utkräva ansvar för statsförvaltningens verksamhet.

Regeringens agerande i fråga om statsförvaltningens utveckling kan i bästa fall beskrivas som tafatt och valhänt; någon samlad strategi är inte lätt att urskilja. Förvaltningspolitiken förtjänar en central plats i det offentliga samtalet; ytterst handlar det om en viktig beståndsdel i det demokratiska styrelseskicket. Många statstjänstemän i dag gör ett bra jobb. Men de behöver stöd av en politik som sätter professionalitet och integritet i centrum. Sverige behöver en självständig och effektiv statsförvaltning i medborgarnas tjänst. För det krävs bland annat rationaliseringar och effektiviseringar i myndighetsfloran.

Folkpartiet har vid flera tillfällen föreslagit exempelvis att ett tak för antalet statliga myndigheter bör sättas vid nuvarande nivå, att skapandet av nya myndigheter bör kopplas till ett förfarande om en så kallad solnedgångsparagraf @ vilket innebär att regeringen eller riksdagen efter en period av ett visst antal år måste fatta ett nytt beslut för att myndigheten ska få fortsätta att finnas kvar, och att ett antal redan befintliga myndigheter ska avvecklas. Till dem hör exempelvis Arbetsdomstolen, Arbetslivsinstitutet, Integrationsverket och Myndigheten för skolutveckling.

Jag vill fråga statsrådet vilka åtgärder han avser att vidta i syfte att hejda myndighetsraseriet och skapa en mindre, mer effektiv, statlig förvaltning.