den 21
november
Interpellation 2005/06:130 av Tobias Krantz (fp) till statsrådet
Sven-Erik Österberg (s)
Statsförvaltningens expansion
Den statliga byråkratin sväller. Statskontoret
angav i en rapport i juni i år antalet statliga myndigheter till 552 i maj
2005. Med myndighet avsågs de myndigheter under regeringen eller riksdagen som
styrs av en särskild instruktion eller lag. Antalet anställda inom
statsförvaltningen har också ökat mellan 2000 och 2004 (Statskontorets rapport
2005:121, s. 1 @ sammanfattning, s. 10). Statskontoret har i en tidigare studie
(2004:9) skarpt kritiserat förhållandet att många av de myndigheter som har
skapats under senare år är små; sårbarhet och höga administrativa kostnader var
två problem som Statskontoret pekade på.
Det
finns flera olika förklaringar till att myndigheter inrättas. En är att
regeringen har velat belöna partikamrater eller företrädare för
samarbetspartier med statliga toppjobb, en annan att regeringen i avsaknad av
konkreta förslag vill visa handlingskraft; att skapa en ny myndighet ger
intryck av prioritering, engagemang och politisk vilja. Idéerna under senare
tid om att skapa en ny myndighet med uppgift att fördela bidrag till
information kring EU-frågor och att inrätta en ny jämställdhetsmyndighet utgör
två illustrationer till denna företeelse.
Den
stora floran av statliga myndigheter skapar flera problem. För det första leder
det till krångel för enskilda och företag. Varje ny myndighet måste motivera
sin existens med egna regler och bestämmelser. För det andra är det inte
ekonomiskt försvarbart. Skattebetalarnas pengar ska användas så effektivt och
rationellt som möjligt. Det är svårt att se att den svenska statsförvaltningen
inte kan administreras på ett ändamålsenligt sätt med mindre än 552
myndigheter. För det tredje försvåras det demokratiska ansvarsutkrävandet. När
antalet myndigheter i det närmaste blir oöverskådligt är det för såväl
medborgarna som deras folkvalda ombud svårt att utkräva ansvar för statsförvaltningens
verksamhet.
Regeringens
agerande i fråga om statsförvaltningens utveckling kan i bästa fall beskrivas
som tafatt och valhänt; någon samlad strategi är inte lätt att urskilja.
Förvaltningspolitiken förtjänar en central plats i det offentliga samtalet;
ytterst handlar det om en viktig beståndsdel i det demokratiska
styrelseskicket. Många statstjänstemän i dag gör ett bra jobb. Men de behöver
stöd av en politik som sätter professionalitet och integritet i centrum.
Sverige behöver en självständig och effektiv statsförvaltning i medborgarnas
tjänst. För det krävs bland annat rationaliseringar och effektiviseringar i
myndighetsfloran.
Folkpartiet
har vid flera tillfällen föreslagit exempelvis att ett tak för antalet statliga
myndigheter bör sättas vid nuvarande nivå, att skapandet av nya myndigheter bör
kopplas till ett förfarande om en så kallad solnedgångsparagraf @ vilket
innebär att regeringen eller riksdagen efter en period av ett visst antal år
måste fatta ett nytt beslut för att myndigheten ska få fortsätta att finnas
kvar, och att ett antal redan befintliga myndigheter ska avvecklas. Till dem
hör exempelvis Arbetsdomstolen, Arbetslivsinstitutet, Integrationsverket och Myndigheten
för skolutveckling.
Jag
vill fråga statsrådet vilka åtgärder han avser att vidta
i syfte att hejda myndighetsraseriet och skapa en mindre, mer effektiv, statlig
förvaltning.