den 21 november

Interpellation 2005/06:129 av Tobias Krantz (fp) till statsrådet Sven-Erik Österberg (s)

Myndigheters politiska opinionsbildning

Den svenska demokratiska traditionen bygger på tanken om en tydlig rågång mellan politik och förvaltning. Politiskt förtroendevalda i regering och riksdag för dialog med medborgarna och fattar beslut; opartiska myndigheter verkställer besluten och tillämpar lagar och regler i enskilda fall. Förvaltningsmodellen har tjänat Sverige väl och har haft en bred politisk uppslutning.

Nu undermineras undan för undan denna centrala författningspolitiska princip. Ett tecken på det är den alltmer tilltagande tendensen till att statliga myndigheter på egen hand ägnar sig åt politisk opinionsbildning @ en uppgift som, enligt vår förvaltningsmodell, är förbehållen förtroendevalda och medborgare, enskilt eller i förening. Det är inte fråga om att informera och upplysa om bestämmelser och föreskrifter, vilket är en naturlig uppgift för myndigheter. Nej, det som är nytt är att myndigheterna i till synes allt större utsträckning ägnar sig åt renodlad politisk opinionsbildning.

Opinionsbildningen riktar sig både direkt mot beslutsfattare och mot allmänheten. Ett exempel på den förra företeelsen är när Försvarsmakten för ungefär ett år sedan genomförde en enkät bland annat bland riksdagsledamöter för att undersöka ledamöternas inställning till den egna myndigheten (fråga 2004/05:469). Syftet med enkäten, utförd av en skånsk konsultbyrå, var självfallet att den skulle utgöra underlag för påverkan av centrala beslutsfattare, till exempel riksdagsledamöterna. En myndighet använde skattepengar för att ta reda på vad deras uppdragsgivare hade för attityd till dem.

Till företeelsen att myndigheter aktivt försöker påverka den allmänna opinionen i en viss politisk riktning finns det talrika illustrationer. En av de mest uppmärksammade under senare år är Skatteverkets kampanj mot svartjobb. Kampanjen, som inkluderade bland annat tv-reklam, var i praktiken ett försvar för den socialdemokratiska högskattestaten och kostade skattebetalarna mångmiljonbelopp. Naturvårdsverket har också genomfört en kampanj, den så kallade Klimatkampanjen, med tydlig politisk slagsida. Lärarutbildningskonventet @ representanter för landets lärarhögskolor @ använde våren 2005 tusentals kronor av skattebetalarnas pengar till att i en annons angripa Folkpartiets syn på lärarutbildningen (fråga 2004/05:1364). Listan skulle kunna göras längre.

Att närmare klarlägga utbredningen av myndigheternas politiska opinionsbildning har inte visat sig vara alldeles enkelt. Folkpartiet har vid två tillfällen, i januari respektive september 2004, bett riksdagens utredningstjänst, Rut, studera hur stora resurser som landets sju största myndigheter samt myndigheter som direkt har utmärkt sig i den offentliga debatten lägger på opinionsbildning. Enligt Ruts uppgifter kan summan för år 2003 ha uppgått till minst 125 miljoner kronor och för året därpå till det dubbla (dnr 2003:2448 och dnr 2004:1716). Sommaren 2005 presenterade tankesmedjan Timbro resultatet av en enkätundersökning där myndigheterna tillfrågades om hur mycket pengar de satsade på idéarbete. Slutsatsen, som byggde på uppgifter från 70 myndigheter, var att myndigheterna anslog ca 2 miljarder kronor till idé- och opinionsbildning (Erixon, Franke. Den skattefinansierade idémarknaden, Timbro, rapport juni 2005).

Jag har vid flera tillfällen tagit upp frågan om myndigheternas opinionsbildning med statsrådet Sven-Erik Österberg. I ett svar på en skriftlig fråga (2004/05:469) i december 2004 förklarade statsrådet att han avsåg att ta upp frågor som rörde gränsdragningen mellan myndigheternas uppgifter och den politiska opinionsbildningen i den chefsutbildning som finansdepartementet anordnar för samtliga myndighetschefer; i april i år (svar på skriftlig fråga 2004/05:1364) upprepades det svaret.

Men effekterna av de initiativ som statsrådet i frågesvar i riksdagen har uppgett sig ta synes försumbara; myndighetspropagandan fortsätter. Det kanske inte är så konstigt. Till tidningen Dagens Media (den 22 juni 2005) fäller Sven-Erik Österberg en avslöjande kommentar: ”Myndigheter har ett ansvar för att informera om sin verksamhet och sina uppgifter. Det ingår i det uppdrag som de fått från regering och riksdag. Och då är det väl inte konstigt om uppdraget har en socialdemokratisk prägel?” Inga utbildningsinsatser gentemot myndighetschefer i världen räcker om det högst ansvariga statsrådet för den statliga förvaltningen i praktiken inte ser eller vill se en åtskillnad mellan det socialdemokratiska partiets respektive myndigheternas roller i fråga om idé- och opinionsbildning.

Förvaltningspolitiken förtjänar en central plats i det offentliga samtalet; ytterst handlar det om en viktig beståndsdel i det demokratiska styrelseskicket. Sverige behöver en självständig och effektiv statsförvaltning i medborgarnas tjänst. För det krävs bland annat en tydligare gränsdragning mellan politikens och förvaltningens respektive roller. Folkpartiet har därför föreslagit att en granskningskommission ska tillsättas med uppgift att dels systematiskt kartlägga omfattningen av myndigheternas politiska opinionsbildning, dels utarbeta riktlinjer som sätter stopp för politisk opinionsbildning av statliga myndigheter.

Jag vill fråga statsrådet vilka åtgärder han avser att vidta i syfte att stävja myndigheters politiska opinionsbildning.