den 21
november
Interpellation 2005/06:129 av Tobias Krantz (fp) till statsrådet
Sven-Erik Österberg (s)
Myndigheters politiska
opinionsbildning
Den svenska demokratiska traditionen bygger på
tanken om en tydlig rågång mellan politik och förvaltning. Politiskt
förtroendevalda i regering och riksdag för dialog med medborgarna och fattar
beslut; opartiska myndigheter verkställer besluten och tillämpar lagar och
regler i enskilda fall. Förvaltningsmodellen har tjänat Sverige väl och har
haft en bred politisk uppslutning.
Nu
undermineras undan för undan denna centrala författningspolitiska princip. Ett
tecken på det är den alltmer tilltagande tendensen till att statliga
myndigheter på egen hand ägnar sig åt politisk opinionsbildning @ en uppgift
som, enligt vår förvaltningsmodell, är förbehållen förtroendevalda och
medborgare, enskilt eller i förening. Det är inte fråga om att informera och
upplysa om bestämmelser och föreskrifter, vilket är en naturlig uppgift för myndigheter.
Nej, det som är nytt är att myndigheterna i till synes allt större utsträckning
ägnar sig åt renodlad politisk opinionsbildning.
Opinionsbildningen
riktar sig både direkt mot beslutsfattare och mot allmänheten. Ett exempel på
den förra företeelsen är när Försvarsmakten för ungefär ett år sedan genomförde
en enkät bland annat bland riksdagsledamöter för att undersöka ledamöternas
inställning till den egna myndigheten (fråga 2004/05:469). Syftet med enkäten,
utförd av en skånsk konsultbyrå, var självfallet att den skulle utgöra underlag
för påverkan av centrala beslutsfattare, till exempel riksdagsledamöterna. En
myndighet använde skattepengar för att ta reda på vad deras uppdragsgivare hade
för attityd till dem.
Till
företeelsen att myndigheter aktivt försöker påverka den allmänna opinionen i en
viss politisk riktning finns det talrika illustrationer. En av de mest
uppmärksammade under senare år är Skatteverkets kampanj mot svartjobb.
Kampanjen, som inkluderade bland annat tv-reklam, var i praktiken ett försvar
för den socialdemokratiska högskattestaten och kostade skattebetalarna
mångmiljonbelopp. Naturvårdsverket har också genomfört en kampanj, den så
kallade Klimatkampanjen, med tydlig politisk slagsida.
Lärarutbildningskonventet @ representanter för landets lärarhögskolor @ använde
våren 2005 tusentals kronor av skattebetalarnas pengar till att i en annons
angripa Folkpartiets syn på lärarutbildningen (fråga 2004/05:1364). Listan
skulle kunna göras längre.
Att
närmare klarlägga utbredningen av myndigheternas politiska opinionsbildning har
inte visat sig vara alldeles enkelt. Folkpartiet har vid två tillfällen, i januari
respektive september 2004, bett riksdagens utredningstjänst, Rut, studera hur
stora resurser som landets sju största myndigheter samt myndigheter som direkt
har utmärkt sig i den offentliga debatten lägger på opinionsbildning. Enligt
Ruts uppgifter kan summan för år 2003 ha uppgått till minst 125 miljoner kronor
och för året därpå till det dubbla (dnr 2003:2448 och dnr 2004:1716). Sommaren
2005 presenterade tankesmedjan Timbro resultatet av en enkätundersökning där
myndigheterna tillfrågades om hur mycket pengar de satsade på idéarbete.
Slutsatsen, som byggde på uppgifter från 70 myndigheter, var att myndigheterna
anslog ca 2 miljarder kronor till idé- och opinionsbildning (Erixon, Franke. Den
skattefinansierade idémarknaden, Timbro, rapport juni 2005).
Jag
har vid flera tillfällen tagit upp frågan om myndigheternas opinionsbildning
med statsrådet Sven-Erik Österberg. I ett svar på en skriftlig fråga
(2004/05:469) i december 2004 förklarade statsrådet att han avsåg att ta upp
frågor som rörde gränsdragningen mellan myndigheternas uppgifter och den
politiska opinionsbildningen i den chefsutbildning som finansdepartementet
anordnar för samtliga myndighetschefer; i april i år (svar på skriftlig fråga
2004/05:1364) upprepades det svaret.
Men
effekterna av de initiativ som statsrådet i frågesvar i riksdagen har uppgett
sig ta synes försumbara; myndighetspropagandan fortsätter. Det kanske inte är
så konstigt. Till tidningen Dagens Media (den 22 juni 2005) fäller Sven-Erik
Österberg en avslöjande kommentar: ”Myndigheter har ett ansvar för att
informera om sin verksamhet och sina uppgifter. Det ingår i det uppdrag som de
fått från regering och riksdag. Och då är det väl inte konstigt om uppdraget
har en socialdemokratisk prägel?” Inga utbildningsinsatser gentemot
myndighetschefer i världen räcker om det högst ansvariga statsrådet för den
statliga förvaltningen i praktiken inte ser eller vill se en åtskillnad mellan
det socialdemokratiska partiets respektive myndigheternas roller i fråga om
idé- och opinionsbildning.
Förvaltningspolitiken
förtjänar en central plats i det offentliga samtalet; ytterst handlar det om en
viktig beståndsdel i det demokratiska styrelseskicket. Sverige behöver en självständig
och effektiv statsförvaltning i medborgarnas tjänst. För det krävs bland annat
en tydligare gränsdragning mellan politikens och förvaltningens respektive
roller. Folkpartiet har därför föreslagit att en granskningskommission ska
tillsättas med uppgift att dels systematiskt kartlägga omfattningen av
myndigheternas politiska opinionsbildning, dels utarbeta riktlinjer som sätter
stopp för politisk opinionsbildning av statliga myndigheter.
Jag
vill fråga statsrådet vilka åtgärder han avser att vidta i syfte att stävja
myndigheters politiska opinionsbildning.