den 21
november
Interpellation 2005/06:128 av Tobias Krantz (fp) till statsrådet
Sven-Erik Österberg (s)
Regeringens utnämningspolitik
Under de senaste åren har rapporterna om
regeringens missbruk av utnämningsmakten duggat tätt. Folkpartiet har till
exempel kunnat peka på Arbetsmarknadsstyrelsens, Ams, starka koppling till det
socialdemokratiska partiet och den stora andelen personer med socialdemokratisk
partibok som ordförande för statliga utredningar. Ams har aldrig haft någon
annan än en socialdemokrat som chef (Det socialdemokratiska Ams, rapport från
Folkpartiet, mars 2005). En analys som riksdagens utredningstjänst nyligen har
genomfört, på Folkpartiets uppdrag, visar att 75 % av dem som under
perioden 1994@2004 utnämndes till utredningsordförande och hade en
partipolitisk bakgrund var socialdemokrater (dnr 2005:1417).
Mönstret
går igen också inom andra delar av den statliga förvaltningen. Överallt, på de
ledande chefsbefattningarna, dominerar personer med ett förflutet inom Socialdemokraterna.
Regeringsformens föreskrift (RF 11:9) är tydlig: ”Vid tillsättning av statlig
tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och
skicklighet.” Regeringen har genom sin politik självsvåldigt i praktiken satt
den bestämmelsen ur spel. Det är rimligen inte enbart socialdemokrater som är
kompetenta att vara chefer över statliga myndigheter eller leda viktiga
utredningar. Det är en statsrättslig revolution som pågår. Den svenska
förvaltningsmodellen med sin tydliga bodelning mellan politik och förvaltning
riskerar inom en mycket snar framtid att vara ett minne blott.
Regeringens
utnämningspolitik har utsatts för mycket hård kritik. Till kritikerna hör bland
andra Riksrevisionsverkets förra generaldirektör Inga-Britt Ahlenius som
uttryckte sig på följande vis i början av förra året: ”I Sverige dyker det
plötsligt upp en ny generaldirektör och ingen har insyn i den processen. @ @ @
Man utkräver inte ansvar av sina politiska vänner och man kan aldrig ställa
regeringen till ansvar för en dålig utnämning”(Dagens Industri den 23 januari
2004).
Men
också riksdagen har vid flera tillfällen kritiserat regeringens utövande av
utnämningsmakten (bet, 2003/04:KU20, prot, 2003/04:122, bet, 2004/05:KU20, prot,
2004/05:133). Riksdagen har bland annat krävt ökad öppenhet och insyn i
utnämningsförfarandet. Men regeringen har vägrat att ta några som helst steg i
den riktningen. ”Regeringen gör en bedömning av de kandidater som finns utan
att vi lämnar ut slutfasen till offentligheten”, förklarade vice statsminister
Bosse Ringholm exempelvis vid en frågestund i riksdagen så sent som i mars i år
(prot. 2004/05:84).
I
stället fortsätter regeringen att bakom stängda dörrar, helt utan insyn,
fördela högre statliga tjänster till lojala partikamrater. Under sommaren och hösten
har en rad uppmärksammade tillsättningar ägt rum som faller väl in i det
etablerade mönstret. Mikael Sjöberg, socialdemokratisk statssekreterare, utsågs
till generaldirektör för Arbetslivsinstitutet, Ewa Persson Göransson, också hon
socialdemokratisk statssekreterare, utnämndes till chef för Statens
institutionsstyrelse och Bo Bylund tillsattes som generaldirektör för Ams.
Förvaltningspolitiken
förtjänar en central plats i det offentliga samtalet; ytterst handlar det om en
viktig beståndsdel i det demokratiska styrelseskicket. Sverige behöver en
självständig och effektiv statsförvaltning i medborgarnas tjänst. För det krävs
bland annat ökad insyn och öppenhet i hur utnämningsmakten utövas. Folkpartiet
har därför exempelvis poängterat att de kravprofiler som tas fram inför
tillsättningar av högre statliga tjänster ska göras offentliga så att
granskning i efterhand blir möjlig. Vi har också pekat på en modell med öppna
utskottsutfrågningar av blivande myndighetschefer. Det skulle minska utrymmet
för svågerpolitik och vänskapskorruption.
Jag
vill ställa följande frågor till statsrådet:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att
vidta i syfte att bringa regeringens utnämningspolitik i bättre
överensstämmelse med grundlagen?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att
vidta i syfte att reformera utnämningsmakten i riktning mot ökad öppenhet och
insyn?