den 18 november

Interpellation 2005/06:120 av Alice Åström (v) till utrikesminister Laila Freivalds (s)

Den politiska utvecklingen inför det kommande valet i Bolivia

Bolivia är Latinamerikas fattigaste land. Det styrdes under 1970- och 1980-talen av militärdiktaturer. Den mest framträdande av dem var general Banzer, som tillsammans med general Pinochet i Chile och general Videla i Argentina bildade Plan Condor för att förfölja och mörda oppositionella. Deras regimer kännetecknades av en nyliberal ekonomisk politik, grova brott mot mänskliga rättigheter och en omfattande korruption. Banzers tid vid makten kännetecknades av en omfattande produktion och export av kokain, trots att regimen förbjöd såväl odling av kokaplantan som omvandling av kokaplantan till kokain.

Under 1990-talet omvandlades Bolivia från militärdiktatur till politisk demokrati. I praktiken blev det dock den tidigare härskande oligarkin med general Banzer i spetsen som under den första tiden efter militärdiktaturens slut kom att dominera den politiska scenen genom valfusk och genom att den politiska högern helt dominerade medierna och kunde manipulera en fattig och outbildad befolkning.

Banzer efterträddes efter sin död av vicepresident Quiroga. Därefter valdes Sánchez de Lozada, som ingick en rad olagliga och för Bolivia ytterst oförmånliga avtal med transnationella företag om landets gas- och oljetillgångar. Denna typ av avtal ska enligt den bolivianska grundlagen godkännas av landets parlament. Sánchez de Lozada underlät att förelägga parlamentet dessa avtal. Detta tillsammans med en rad andra missförhållanden såsom förföljelserna av kokaodlande fattigbönder i stället för genomförande av en seriös satsning på alternativa grödor, privatiseringar av landets elförsörjning och vattentillgångar med mera medförde omfattande protester bland landets befolkning.

Under några få år hade en omfattande social rörelse vuxit fram i Bolivia under ledning av partiet MAS (Movimiento al Socialismo). När denna rörelse började genomföra omfattande protester och demonstrationer mot president Lozadas politik lät han militär och polis gå till angrepp mot demonstrationerna. Omkring hundra demonstranter dödades av militär och polis. Detta ledde till att Lozada tvingades avgå och vicepresident Mesa inträdde på Lozadas plats. Denne utlovade en folkomröstning om en ny författning och om vad som skulle ske med Bolivias naturtillgångar.

Folkomröstningen genomfördes och visade att ”Bolivias folk måste ta ett starkare grepp om sina naturtillgångar”, för att använda sig av president Mesas egen summering av folkomröstningsresultatet. Folkomröstningen sade även ja till en ny författning.

Men när det gällde att genomföra folkomröstningsresultatet i praktiken var president Mesa oförmögen att genomföra det. Även Mesa avgick.

I tur till posten som president stod talmannen i det bolivianska parlamentets senat och därefter talmannen i parlamentets representanthus. Dessa var dock så djupt impopulära hos landets befolkning att de var otänkbara som presidenter. Om någon av dem utsågs till president skulle det vara en alltför uppenbar provokation mot den allt starkare sociala rörelsen. Näst i tur stod högsta domstolens ordförande Eduardo Rodriguez. Denne utsågs och åtog sig också presidentposten. Men enligt landets författning kan en president som utses på detta sätt endast inneha sitt ämbete i sex månader. Parlamentet beslöt att val av ny president och nytt parlament skulle ske den 4 december 2005.

Två månader före valet, när det stod klart att MAS och dess ledare Evo Morales i opinionsundersökningar ledde stort, krävde den bolivianska oligarkins partier att mandatfördelningen mellan de olika provinserna skulle ändras. Det handlade främst om att oligarkins starkaste fäste Santa Cruz skulle tilldelas fler mandat. Ett förslag till en ny mandatfördelning framlades i parlamentet. Kring detta råder i skrivande stund meningsskiljaktigheter och politiska stridigheter. Valet av ny president och nytt parlament har nu skjutits upp till den 18 december.

Skulle valet inte bli av vid denna tidpunkt står Bolivia utan legalt utsedd president samtidigt som motsättningarna mellan den härskande oligarkin och de folkliga rörelserna blir allt djupare. Dessa motsättningar fördjupas främst beroende på att oligarkin och dess partier uppträder alltmer utmanande genom att högljutt kräva att de gas‑, olje- och mineralrika delarna av Bolivia (Santa Cruz) ska bryta sig loss från övriga Bolivia @ bli en ekonomisk frizon eller egen stat, dit Bolivias fattiga urbefolkning periodvis kan komma för att arbeta till usla löner och under dåliga arbetsvillkor.

Läget i Bolivia är alltså mycket spänt. Det finns osäkra uppgifter från olika länder om en eventuell intervention i OAS regi från grannländerna, initierad av USA.

Ett politiskt val i en situation där en bred social rörelse vill se en genomgripande förändring av samhället och där samtidigt en korrumperad regim, stödd av transnationella företag, söker försvara sina ekonomiska intressen, innebär ett politiskt klimat där demokratins spelregler lätt kan sättas ur spel av krafter som sätter sina egna intressen och ekonomiska fördelar framför demokratins principer.

Förre presidenten Quiroga har begärt att OAS ska sända valövervakare till Bolivia. Evo Morales, MAS ledare, har begärt att Brasilien ska sända valövervakare till landet. OAS och Brasilien är grannländer som på ett eller annat sätt är knutna till konflikten i Bolivia. Det vore därför av stor betydelse om en mer neutral eller opartisk kraft deltog i övervakningen av det bolivianska valet. Sverige skulle kunna göra det som en stat. Sverige skulle även kunna ta ett initiativ i EU så att EU eller en rad EU-länder deltog i övervakningen av det kommande valet i Bolivia.

Jag vill fråga utrikesministern:

1. Avser utrikesministern att ta några initiativ för att Sverige ska delta i övervakningen av det kommande valet i Bolivia?

2. Avser utrikesministern att ta några initiativ så att EU som organisation eller andra EU-länder deltar i övervakningen av det kommande valet i Bolivia?