den 9 november

Interpellation 2005/06:101 av Erik Ullenhag (fp) till statsrådet Ylva Johansson (s)

Tidigare och nya löften till landets äldre

Många äldre känner oro för om det finns ett äldreboende den dag man inte längre klarar av att bo hemma. Tyvärr är oron berättigad. 4 000@5 000 personer har beviljats plats på äldreboende, men inte fått någon trots bedömt biståndsbehov. 2 000 personer har, trots konstaterat behov av äldreboende, fått avslag därför att kommunen säger nej av ekonomiska skäl. I Stockholm är det i dag @ 20 år efter det att Bengt Westerberg presenterade idén att alla ska ha rätt till eget rum @ 1 000 personer som tvingas dela rum med andra. De kan inte göra det som vi alla varit vana vid genom livet, nämligen stänga dörren om sig och vara i fred.

Inför valet 2002 presenterade Socialdemokraterna rapporten Trygghet på ålderns höst. Den inleds med: ”I detta program presenterar vi vad vi vill göra för de äldre om vi får väljarnas förtroende den 15 september.” På s. 4 står det: ”Vi vill bygga fler äldrebostäder. Genom att sänka byggmomsen från 25 procent till 6 procent skapas möjlighet att bygga ca 10 000 fler äldrebostäder.”

Socialdemokraterna bildade regering efter valet. Enligt EU-regelverket får en enskild medlemsstat inte ändra momssatser hur som helst, men Socialdemokraterna valde att gå vidare med sitt löfte i en något modifierad form. I budgetpropositionen för 2003 står att läsa: ”Regeringen vill pröva nya former av åtgärder för att stimulera bostadsbyggandet. Därför bör en sänkning av momskostnaden prövas för produktion av studentbostäder och äldrebostäder.”

I den proposition som följde, prop. 2002/03:98, föreslog regeringen en tillfällig stimulans till byggande av mindre hyresbostäder i regioner med bostadsbrist samt studentlägenheter i högskole- och universitetsregioner. Kategoribostäder i övrigt, som till exempel olika former av äldreboende, berördes inte av förslagen i propositionen.

Av propositionen framgår att en rad remissinstanser sagt att det är särskilt angeläget att stödja byggandet av äldrebostäder. Regeringen konstaterade dock, utan att ifrågasätta behovet av olika typer av kategoribostäder, att frågan ligger utanför syftet med de åtgärder som föreslås i propositionen. Frågan om eventuellt stöd till dessa boendeformer skulle därför behöva lösas i ett annat sammanhang.

När vi bad riksdagens utredningstjänst att undersöka på vilket sätt regeringen ska gå vidare med frågan fick vi svaret att det inte finns några planer på det. En politiskt sakkunnig på Finansdepartementet lät hälsa att det inte var aktuellt, bland annat eftersom det byggs en del seniorboenden och installeras hissar i gamla hus, så att äldre kan bo kvar. De 10 000 nya platserna i äldreboenden blev något helt annat.

Enligt de senaste tillgängliga siffrorna, från oktober 2004, har antalet platser på äldreboenden minskat med 10 700 sedan denna mandatperiod tog sin början. Under det år som har gått sedan dess har utvecklingen sannolikt fortsatt i samma riktning. Skillnaden mellan vallöftet och verkligheten är minst 20 700 platser.

Göran Persson påstod nyligen att något löfte om 10 000 nya platser aldrig hade funnits. När jag konfronterade Ylva Johansson med den ordagranna lydelsen i rapporten fick jag veta att det bara är valmanifestet som gäller som vallöfte. Det förvånar mig. Vad betyder i så fall meningen i inledningen: ”I detta program presenterar vi vad vi vill göra för de äldre om vi får väljarnas förtroende den 15 september.”?

Under Socialdemokraternas kongress förra veckan presenterade Ylva Johansson en handlingsplan för en bättre äldrepolitik. Det var en plan med många goda förslag. En av de fem punkterna i planen handlar om boende. Där står bland annat: ”När man behöver ska man känna sig säker på att få en plats på ett särskilt boende.” Det låter fint. Men är detta ett löfte, eller en målsättning, eller kanske inget av det? Vi har ju fortfarande inte sett det inskrivet i något valmanifest.

För att finansiera handlingsplanen utlovades under kongressen 10 miljarder kronor om året på tio år. Det blir i snitt 1 miljard om året. Folkpartiet har föreslagit 1,5 miljarder kronor om året bara för att genomföra en reform, en omsorgsgaranti, i äldreomsorgen. Finansieringen av Ylva Johanssons omfattande program verkar skakig. Summan kan låta hög, men motsvarar bara ett tillskott på drygt 1 % av äldreomsorgens kostnader.

Dessutom är det osäkert om det ens blir så mycket pengar. Göran Persson sade i sitt tal till kongressen: ”De 10 miljarder som vi ska ta fram under de kommande tio åren för att bygga ut äldreomsorgen @ eller tandvården för den delen @ och se till att människor får det bättre, ska vi också hitta en finansiering av. Det kan ni lita på.” I Socialdemokraternas budget kan finansiering innebära att pengarna lånas så att våra barnbarn får betala, så i den meningen kan vi säkert lita på att pengarna kommer. Men hur kommer tandvården in i bilden? En ordentlig tandvårdsreform skulle kosta omkring 5 miljarder om året. Hur ska 1 miljard om året kunna räcka till en tandvårdsreform och ett fempunktsprogram för äldrepolitiken?

Mot bakgrund av de oklarheter som råder vad gäller Socialdemokraternas löften och program för äldreomsorgen vill jag fråga statsrådet följande:

1. Vad avser statsrådet att göra för att uppfylla vallöftet om 10 000 nya äldreboenden?

2. Avser statsrådet att genomföra politiken som beskrivs i den handlingsplan som presenterades på Socialdemokraternas kongress, eller ska förslagen bara genomföras om de skrivs in i ett valmanifest?

3. Om planen ska genomföras, hur mycket pengar avser statsrådet att lägga på detta och ska en del av de utlovade resurserna gå till tandvård